Bestill sommerutgaven her

Vad hände med anti-semitismen?

FASCISME / Nazister angrep judar, och de karaktäriserades därför som anti-semitiska – de föraktade judarnas kosmopolitiska identitet. Men hva med Israel som hade utfört minst 2 700 utomrättsliga likvideringar? Menachem Begin och hans gruppering, som Albert Einstein och Hannah Arendt beskrev som fascister och terrorister, har styrt Israel i nästan 45 år.

(QUESTO ARTICOLO È MACCHINA TRADOTTO da Google dal norvegese)

Tidigare beskrevs anti-semitism som en riktning som vände sig emot det «judiska», mot judisk kultur. Det var något som karaktäriserade högerradikal politik, men framförallt under senare år har ordet fått en en helt annan betydelse. Mycket av det som förr beskrevs som politisk «vänster» – en kritik av krig, kapitalism och nationell maktarrogans – har under senare år blivit beskrivit som «anti-semitism». Vänsterpolitik har kommit att identifieras med «anti-semitism», medan anti-semitism förr associerades med den politiska högern. Detta har nu vänts upp och ned.

Låt oss gå tillbaka till 1930-talet. Nazister angrep judar, och de karaktäriserades därför som anti-semitiska. Nazismen förhärligade den «germanska rasen», det «tyska» och de föraktade judarnas kosmopolitiska identitet, deras «rotlöshet». Nazisterna romantiserade «Blut und Boden-idén» – ett land, ett folk – och de föraktade judarnas avsaknad av land. Judar kände samhörighet över gränser och saknade patriotism. Det judiska var något övernationellt eller, som sagt, kosmopolitiskt. Det judiska var i den meningen inte förbundet med ett framtida Israel. Det hade inget med territorium att göra.

Nazisterna

Men för nazisterna var den kanske största fienden den «judiska bolsjevismen». Inte bara var deras ideologiska förebild, Karl Marx , en jude. I det ryska Bolsjevikpartiets högsta ledning satt ett flertal judar som Leon Trotskij (Lev Bronstein), Gregorij Zinovjev (Hirsch Apfelbaum) och Lev Kamenev (Leo Rosenfeld).

Walter Benjamin, Ernst Bloch, György Lukács, Bertolt Brecht, Theodore Adorno och Rosa Luxemburg var alla judar.

Nazisterna sökte identifiera denna den bolsjevikiska eller t.o.m. internationella kommunismen med judendomen. Också europeiska vänsterintellektuella som Walter Benjamin, Ernst Bloch, György Lukács, Bertolt Brecht och Theodore Adorno liksom den tyska socialdemokraten Karl Kautsky och revolutionären Rosa Luxemburg var alla judar. De var i hög grad kosmopolitiska intellektuella som såg till de fattigas och till arbetarklassens problem snarare än till nationalstaten. Flera av dem underskattade kanske nationalstatens roll för genomföra reformer, för att bygga en välfärdsstat, men deras försvar av arbetarnas rättigheter kom i första hand. De var kommunister eller socialdemokrater men de var också judar.

Redan från 1933 fängslade nazisterna fackföreningsledare, kommunister och socialdemokrater – några av dem var judar. Först ett par år senare började Adolf Hitlers folk fängsla judar och angripa judar i största allmänhet. Det judiska identifierades här med den politiska vänstern, medan den radikala högern beskrevs som anti-judisk, som anti-semitisk.

Vänsterintellektuella

Vänsterintellektuella bar ofta den judiska kritiska traditionen inom sig, inte minst dess kritik av kriget och dess kritik av kapitalismens brutalitet. De beskrev kriget som ett meningslöst dödande av arbetare på var sin sida om en gräns. Men den som vänder sig mot dagens brutala krig och mot den mest brutala formen av kapitalismen blir ofta beskriven som «anti-semitisk», för det första därför att många krig under senare år krigen – i Irak, Libyen och Syrien – framförallt har drivits fram av USA:s eller snarare av västvärldens neo-konservativa elit – politiker och journalister med band till staten Israel. Och för det andra därför att judiskt kapital antas spela en central roll för det internationella kapitalet.

Vänsterintellektuellas kritik av den internationella kapitalismen kan i dagens massmedia – i CNN – beskrivas som «anti-semitism». Författeren Brendan Simms säger till CNN: «Mycket av problemet handlar om att anti-semitiska attityder finns bland folk som inte inser att deras världsuppfattning strukturellt sett är antisemtisk. De kallar det «anti-sionism» eller anti-kapitalism» (se Christiane Amanpours intervju med Brendan Simms, CNN, 1 november 2019).

Vänsterintellektuella judar, som på 30- och 40-talet vände sig mot kriget och mot kapitalismen, skulle med dagens språkbruk beskrivas som «anti-semitiska», medan de höger-radikala väsentligen slutar upp bakom Israels och sionismens identifiering av anti-semitism med anti-sionism. På ett par år har vad som historiskt sett har beskrivits som anti-semitism vänts upp och ned.

Jeremy Corbyn och Bernie Sanders

Innan det brittiska valet 2019 var det ett massivt angrep mot Labourledaren Jeremy Corbyn i brittiska media (se egen sak). Han stämplades som «anti-semitisk», när det snarare var det motsatta, eller för att citera John Bercow, den dåvarande konservative judiska talmannen i det brittiska parlamentet: «Jag har aldrig erfarit anti-semitism från någon i Labour. Jag har ingen tro på att Jeremy Corbin är anti-semitisk. Jag har känt honom i 22 år, så länge som jag har varit i parlamentet. […] Jag har aldrig märkt ens en tillstymmelse till anti-semitism» (se Alastair Campbells intervju med Bercow ).

Det judiska var i den meningen inte förbundet med ett framtida Israel. Det hade inget med territorium att göra.

Corbyn har hållit fast vid palestiniernas rättigheter och han varit kritisk till den sionistiska politiken, med krig, tortyr och etnisk rensning. Som vänstersocialdemokrat har Corbyn riktat kritik mot kapitalismen, men denna hans ståndpunkt är precis vad som idag beskrivs som «antisemitism». Det samma gäller senator Bernie Sanders i USA. Han beskrivs ofta som socialdemokrat och han har vänt sig mot de mest brutala sidorna av israelisk politik. Han kritiserade Israels krig i Gaza. Han beskrev statsminister Benjamin Netanyahu som «rasist”. Media beskrev därmed Bernie Sanders som anti-semitisk. Sanders är själv jude, familjen kom från nuvarande Polen och många i familjen dog i koncentrationsläger under andra världskriget – men Sanders har kritiserat Israels krig och ockupation.

Romantiseringen av kriget är ibland lika påfallande bland sionister som nazister. En av de mest centrala sionisterna i USA med personlig erfarenhet från amerikanska och israeliska krig, uttryckte sig på en konferens på följande vis: «I have been to three wars, and I liked it». Han sa arrogant om sin sovjetiske motpart, en av president Mikhail Gorbatjov närmaste: «He didn’t understand the power we have. We control the media and we control the financial system». Men denne sionist skulle aldrig kunna uttrycka detta offentligt. Det skulle beskrivas som anti-semitiskt. Allt har vänts upp och ned. Det är där vi står idag.

27 prominenta judar

I ett brev till The New York Times den 2. december 1948 beskriver 27 prominenta judar i USA inklusive författare, vetenskapsmän, filosofer och rabbiner, med namn som Albert Einstein och Hannah Arendt, senare statsminister Menachem Begin och hans parti som «fascistiskt». De menar att så väl vad gäller organisation och metod som politisk filosofi liknar Begins parti de nazistiska och fascistiska partierna. Partiet hade rötter i terrororganisationen Irgun.

Därmed stoppades en delning av Palestina som skulle ge palestinierna och judarna en närmast lika stor del av dess territorium.

Dessa 27 prominenta judar, som hade undertecknat brevet, säger att det är en skandal att USA välkomnar en person som stödjer fascister. Hans parti talar om «frihet» och «demokrati», men Begin och hans folk har intill nyligen förordat en fascistisk stat. Det är ett terroristparti, som har angripit palestinska byar och likviderat dess invånare. De flesta inom den judiska gemenskapen var skräckslagna när de hörde om dessa dåd, medan terroristerna stolt visade upp sin massaker, skriver Arendt, Einstein m.fl.

För Menachem Begins parti är terrorism mot såväl britter som judar och araber ett medel för att nå målet, en fascistisk ledarstat, och det är tragiskt att den högsta ledningen inom den amerikanska sionismen inte har tagit avstånd från Begin, skriver undertecknarna av brevet.

Greve Folke Bernadotte

Ett par månader tidigare hade FN:s förhandlare för Palestina, den svenska kungens kusin, greve Folke Bernadotte, blivit skjuten av det så kallade Lehi eller Stern-ligan under Yitzak Shamir. Därmed stoppades en delning av Palestina som skulle ge araberna (palestinierna) och judarna en närmast lika stor del av dess territorium.

Det var Yehoshua Cohen från Sternligan som sköt Bernadotte. Cohen höll i vapnet och sköt både den franske översten och den svenske FN-förhandlaren. Cohen och hans Stern-grupp beskrev senare med stolthet sina bravader på israelisk tv. Mordet gjorde Israels relation till Sverige och inte minst till det svenska kungahuset ansträngt. Tio år senare, i 1958, reste FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld till Israel på inbjudan av statsminister David Ben Gurion. Ben Gurion tog emot Hammarskjöld i sitt sommarhus i Negevöknen, där han placerade Hammarskjöld bredvid Ben Gurions vän och livvakt Yehoshua Cohen (se bildet). Hammarskjöld hade efteråt frågat sin general vem denne mannen var. Generalen svarade att denne Yehoshua Cohen var mannen som sköt Folke Bernadotte. Dag Hammarskjöld ska då ha sagt: «Vilka lymlar – Hit kommer jag aldrig mer igen» (se Stig Hadenius, Vem var Folke Bernadotte?).

Mossad

Shamir, men antagligen också statsminister Ben Gurion, menade att med Folke Bernadotte som FN-förhandlare riskerade Israel att förlora Jerusalem: «Vi hade inget val. Vi beslöt oss för att likvidera honom», sa en av Shamirs närmaste. Shamir verkade sedan inom Mossad innan han blev politiker. Mossad utförde bombattentat i arabiska länder, också mot brittiska och amerikanska mål, för att man ville få britter och amerikaner till att tro att det var arabiska attentat, för att på så vis tvinga dem att sluta upp bakom Israel mot arabländerna (se bombangreppen mot amerikanska och brittiska mål i Egypten beskrivna av tidigare statsminister Moshe Sharett i hans dagböcker om Lavon-affären).

Yehoshua Cohen Og Ben Gurion Svenske Folke Bernadotte, Rett Før Drapet Begått Av Israelske Stern-Gruppen

Man ville få britter och amerikaner till att tro att det var arabiska attentat, för att på så vis tvinga dem att sluta upp bakom Israel mot arabländerna.

Men de utförde också bombattentat mot judiska mål i den arabiska världen, för att förmå orientaliska judar att flytta till Israel. Naeim Giladi (2003), som hade verkat för Mossad i Irak under tidigt 50-tal, berättar hur de la en bomb i ett judiskt café i Bagdad. Alla trodde då att det var araber som hade utfört attentatet. Sådana bombdåd drev orientaliska judar till att söka skydd i Israel. Israel kunde låta orientaliska judar ersätta palestinsk arbetskraft som hade flytt landet i 1948.

Mossad och andra israeliska underrättelsetjänster utförde också rutinmässigt utomrättsliga avrättningar av personer man uppfattade som fiender till Israel. Senare statsminister och försvarsminister Ehud Barak har berättat om hur han som ung medlem i de israeliska dödsskvadronerna hade dödat fientliga palestinier i Libanon. Ronan Bergman (2018), med goda kontakter i Mossad och andra israeliska säkerhetstjänster, konkluderar med att Israel hade utfört minst 2 700 utomrättsliga likvideringar, men detta bör närmast uppfattas som en «halvofficiell siffra”. Den inkluderar knappast mer kontroversiella avrättningar.

Både Begin och Shamir hade varit ledare för fascistiska terrorgrupper. I 1973 bildade de ett gemensamt parti, Likud, tillsammans med den lika extreme Ariel Sharon. Menachem Begin var statsminister 1977-1983, då han ersattes av Yitzak Shamir, som (bortsett från två år med Ben Gurions man Shimon Peres) var statsminister fram till 1992. Arbetarpartiets Yitzhak Rabin var sedan från 1992 statsminister fram till att han mördades 1995. Följande år tog den nuvarande Likudledaren Benjamin Netanyahu över. Han har varit statsminister större delen av tiden fram till idag (närmare 25 år) bortsett från det senaste året med Naftali Bennet samt fem år med Likuds Ariel Sharon och ett par år med Ehud Barak och Ehud Olmert, den senare också från Likud). Förutom ett par år med Rabin, Shimon Peres och Ehud Barak, har Likud haft statsministerposten från 1977 till 2021.

Kaparna på flygplatsen i Entebbe

Den militära kontrollen av det civila livet, den rutinmässiga avrättningen av kritiker och den regelbundna bombningen av omkringliggande stater har legitimerats med hotet från araberna och med de palestinska aktionerna. När avhoppare från en palestinsk grupp under ledning av Wadie Haddad hade kapat ett flygplan med några judiska resenärer övermannades kaparna på flygplatsen i Entebbe av israeliska specialstyrkor, som hade flugits in till Uganda.

Denna «Operation Yonatan» leddes av Benjamin Netanyahus äldre bror Yonatan, som dog i fritagningen. Många gratulerade Israel till att ha fritagit gisslan, men inte Storbritannien, som visste att israelisk underrättelsetjänst hade infiltrerat Haddads grupp, och att de i praktiken hade utfört både kapningen och fritagningen. Det blev till en israelisk triumf. Det gjordes flera spelfimer om israelernes fantastiska fritaging av gisslan. Terrorattentaten blev till en del av den israeliska statens ideologi, som senare kom att firas av presidenter och premiärministrar. Menachem Begin och hans gruppering, som Albert Einstein och Hannah Arendt beskrev som fascister och terrorister, har styrt Israel i nästan 45 år.

Apartheid

I 2005 firade Israels dåvarande president Moshe Katzav 50-årsjubeléet till den israeliska bombningen av amerikanska och brittiska institutioner i Egypten 1955, det som senare skulle resultera i den s.k. Lavon-affären, efter att försvarsminister Pinhas Lavon fick ta på sig skulden (Mer centrala aktörer var Ben Gurions man Shimon Peres, generalstabschefen Moshe Dayan och chefen för den militära underrättelsetjänsten Binyamin Gibli, enligt dagboken till dåvarande statsministern Moshe Sharett).

I 2006 firade Irgun-aktivister tillsammans med statsminister Benjamin Netanyahu 60-årsjubeléet till bombningen av King David Hotel, då 91 personer dog (41 araber, 28 britter, 17 palestinska judar plus någon annan). Attentatet hade utförts av Irgun men på order från Haganah och senare statsminister David Ben Gurion. Tidigare Haaretz-journalisten David Sheen har beskrivit hur israeliska grupper, med stöd från statsminister Benjamin Netanyahu, vill rensa de palestinska områdena från alla palestinier. Man hade, enligt Sheen, en trestegs-strategi: 1) erbjuda palestinier att flytta. 2) tvinga dem att flytta med våld eller hot om våld. 3) fysisk eliminering.

Majoriteten av alla israeler vill inte ha en demokratisk stat, hävdade Sheen, och han citerar israeliska rasister som säger att problemet var inte Holocaust, problemet är att det var fel folk som eliminerades (se Sheen 2018).

Det rutinmässiga mördandet, bombangreppen och tortyren fortsätter.

Biskop Desmond Tutu har jämfört Israels kontroll över de palestinska områdena med Sydafrikas apartheidsystem. Samma jämförelse har USA:s förre president Jimmy Carter och FN:s utsände för Palestina Richard Falk gjort. Senare statsminister Yitzhak Rabin hade också talat om faran för apartheid i Israel, men han mördades som sagt 1995. Det rutinmässiga mördandet, bombangreppen och tortyren fortsätter. På 80-talet utvecklade Sydafrika och Israel tillsammans en kärnvapenkapacitet, som Sydafrika gav upp på 90-talet. När Albert Einstein och Hannah Arendt varnade för en fascistisk utveckling i Israel kunde de knappast föreställa sig hur långt detta skulle gå.

Italienska fascister och SS-officeren Otto Skorzeny

Man kan argumentera för att hotet från omkringliggande stater som Egypten inledningsvis var betydande, och vi vet att egyptiska säkerhetsstyrkor från tidigt 50-tal hade tränats av tyska SS-styrkor, som om judar åter stod mot nazister. Det var CIA-chefen Allan Dulles, efter rekommendation från Hitlers chef för Öst-spionaget, general Reinhardt Gehlen (på 50-talet  CIA:s chef i Västtyskland), som hade använt SS-officeren Otto Skorzeny och ett 20-tal av hans SS- och Wehrmacht-officerare för att träna upp egyptiska styrkor. Skorzeny var känd för att ha räddat livet till Mussolini i en spektakulär specialstyrkeoperation. Han var en av de mest hårdföra nazisterna.

Nu tycktes Skorzeny föra kriget mot judarna vidare från Egypten. Men Menachem Begins Irgun samarbetade samtidigt med italienska fascister. Redan från 1948 hade Israel använt sig av de mest hårdföra fascisterna, Italiens marina specialstyrkor Decima Flottiglia MAS, med Fiorenzo Capriotti för att bygga upp Israels marina specialstyrkor, och en av hans discipeler var den senare israeliska marinchefen Yohay Fisher (Ben Nun). Decima MAS stod under tyskt SS-kommando under senare delen av kriget, men Capriotti hade inget problem med att arbeta för israelerna, eftersom han menade att de också var fascister. Ledaren för Decima MAS Prince Junio Valerio Borghese, hade deltagit i de fascistiska kuppförsöken i Italien 1964 och 1970.

Men i 1963 hade Mossad rekryterat Skorzeny. Han utförde ett mord på en tysk raketexpert i Egypten för Mossads räkning. Skorzenys underrättelseinformation till Mossad var också helt avgörande för Israels angrepp på Egypten i Sexdagarskriget 1967. Skorzenys nätverk av SS- och Wehrmacht-officerare arbetade inte bara för CIA utan också samtidigt för Mossad, och en av Israels fascistiska informanter i Italien, Adriano Monti, blev senare Borgheses man og förväntad italiensk utrikesminister i samband med Borgheses kuppförsök 1970. Monti gavs klartecken för Borgheses statskupp från CIA:s man i Madrid: Otto Skorzeny.

Den israeliska statens framväxt var sammanvävd med fascistiska specialstyrkor från Italien och till dels med Skorzenys nätverk av SS-officerare.

Europas kritiska vänster

Israel byggde inte vidare på de tankar som vi finner bland Europas judiska vänsterintellektuella från samma tid. Man byggde inte vidrare på idéerna från de judiska kritikerna av fascismen som Walter Benjamin och Ernst Bloch, utan på det krigarideal och det mansideal som fanns inom den europeiska fascismen. Det sionistiska Israel med dess permanenta krigstillstånd och ständiga bombning av närliggande stater, med dolda likvideringar och tortyr av kritiker, och med dess fascistiska och terroristiska historia med band till tyska nazister har ingenting att göra med de europeiska judiska intellektuella som under 30-talet föraktades och rensades ut av nazisterna. Europas kritiska vänster, som dessa sionister nu stämplar som «anti-semitisk», har under det senaste året jämförts med 30-talets nazister.

Ordet «anti-semitism» har blivit ett maktinstrument som används för att tysta varje kritiker av dagens många krig. Idag, om man inte är fascist och inte sluter upp bakom de krig som israeler och amerikanska neo-konservativa har drivit fram, blir man beskylld för att vara «anti-semitisk». På så sätt har allt vänts upp och ned. Orwells 1984 är redan här.

KILDER:

Intervju med Brendan Simms

https://edition.cnn.com/videos/world/2019/11/01/intv-amanpour-brendan-simms-hitler.cnn

Angreppen mot Corbyn

https://consortiumnews.com/2019/11/15/anti-semitism-bandwagon-resumes-against-corbyn/

Alestair Campells intervju med John Bercow

https://www.youtube.com/watch?v=SVcWo-W60lU

Stig Hadenius, Vem var Folke Bernadotte (Lund: Historiska Media, 2007).

Naeim Giladi, Ben-Gurion’s Scandals: How the Haganah and the Mossad Eliminated Jews (2003)

Ronen Bergman, Rise and Kill First: The Secret History of Israel’s Targeted Assassinations (2018)

Paul Willan, Ex-Nazis ’helped Israel win Six-Day War’, The Italian Insider, 24 april 2019. http://www.italianinsider.it/?q=node/7997

Avatar photo
Ola Tunander
Tunander er professor emeritus fra PRIO. Se også wikipedia, hos PRIO, samt en bibliografi på Waterstone

Relaterte artikler