Jonas Rasmussen (red.): Nervsystem – ung dansk poesi. Ellerströms förlag, 2014
Det finnes poesi som først og fremst beveger seg inn i poesien, og det finnes poesi som først og fremst beveger seg ut i verden utenfor poesien. (En poesi utenfor poesien finnes naturlig nok ikke, på samme måte som det ikke finnes en poesi fullstendig løsrevet fra verden utenfor.) Oppdelingen er enøyd og skalaen glidende, men den tvang seg på under lesningen av den svenske antologien Nervsystem, med undertittelen ung dansk poesi.
Alvor. Nervsystem inneholder dikt av 15 danske poeter som bokdebuterte mellom 2003 og 2013, oversatt til svensk. «I min läsning tycker jag mig ha sett en större lekfullhet under första halvan av 00-talet,» skriver redaktør Jonas Rasmussen i forordet, «medan det i början av 10-talet har kommit fler allvarstyngda och politiskt eller socialt ställningstagande diktsamlingar. Detta ligger också i linje med tankarna om ‘generation etik’ [et begrep som ble skapt av Mikkel Frantzen i Information i 2014, myntet på flere av poetene i denne antologien, men avvist av poetene selv] som jag även tycker ha fått bekräftade i samtal med danska poeter, recensenter, förlagsredaktörer och översättare.»
Rasmussens påstand om en politisering av dansk poesi ble langt på vei bekreftet av de svenske anmelderne. «En av få motkrafter är aggressiviteten,» skrev Aase Berg i Dagens Nyheter, «[d]et är den som är danskarnas trick genom hela antologin. Ibland en omedelbar politisk knytnäve, ibland en dovare grundton av vrede.» Noe mer dempet var Hanna Nordenhök i Expressen: «Nervsystem […] sätter fingret på ett estetiskt behov i den samtida poesin – danskt lika gärna som svenskt – av vägran, motstånd, av en poesi såsom gestaltad kritik av, men också rasande vittnesbörd om, en europeisk verklighet präglad av framryckande fascism, djupnande klassklyftor och rasism, populism och anti-feminism.»
Om vi ser bort fra Yahya Hassan, som selvfølgelig er representert, så er det imidlertid vanskelig å få øye på politiske knyttnever eller rasende vitnemål i denne boken. Omlag halvparten av de representerte poetene befinner seg innenfor et konvensjonelt lyrisk paradigme, hvor poeten på kontrollerbar avstand fra fenomenene (i de fleste tilfeller naturen eller relasjonen til den elskede), besynger disse og/eller gjengir mer eller mindre finurlige assosiasjoner som fenomenene gir ham eller henne. Men heller ikke de poetene Berg og Nordenhök trekker frem svarer helt til beskrivelsene.
Retningsløshet. I That Winter the Wolf Came av Juliana Spahr, som jeg skrev om her i avisen forrige måned, er det jegets opplevelse av å ha deltatt i en konfrontasjon/historisk hendelse (blant annet Occupy Oakland) som gir boken retning, og som forbinder diktet og det diktet utsier med verden rundt. I Nervsystem finnes ikke en slik hendelse. De poetene i antologien som har blitt assosiert med den såkalte «generation etik» – Maja Lee Langvad, Theis Ørntoft, Amalie Smith, Julie Sten-Knudsen, Asta Olivia Nordenhof, Olga Ravn og nevnte Hassan – beskriver snarere en opplevelse av retningsløshet og av å befinne seg i en situasjon som nærmest perforerer og oppløser jeget og kroppen. Å lese en «gestaltad kritik» av «en europeisk verklighet», som Hanna Nordenhök gjør, ut av disse diktene, er bare mulig dersom man leser dem inn i en historisk sammenheng diktene selv ikke peker på.
Når dét er sagt, er det stor forskjell på hvordan retningsløsheten og oppløsningen artikuleres, både formalt og semantisk. Amalie Smith benytter i boken I civil (Gyldendal, 2012) et relativt behersket og avklart språk til å sette og flette sammen ulike språkplan, blant annet knyttet til en sykdomshistorie og betraktninger over samlingen som fenomen, i helspenn:
I ett slutet system kommer entropin (energins spridning) bara eskalera. // Att motarbeta spridning, att upprätthålla eller skapa ordning, kräver energi. När energi förbrukas någonstans i ett slutet system sprids motsvarande mängd, eller mer, någon annanstans i systemet. // Kroppen är inte ett slutet system. Den upptar energi och materia från omgivningarna. Kroppen är en maskin som sorterar och ombildar materia och ger den en kropps struktur. // Kroppen består av en överordnad rörelse som samlar, och en rad underordnade rörelser som sprider, avger värme t.ex. Samling kan ske på bekostnad av spridning i ett större system (samhället, biosfären) eller på bekostnad av kroppen själv. En död kropp är i spridning.
Eller Asta Olivia Nordenhof konstellasjoner av tilsynelatende selvbiografiske utsagn i Det nemme og det ensomme (Basilisk forlag, 2013):
om jag bara hette torben och hadde ett lättare liv // då hade jag stått fullständigt genomknullad nere på seveneleven // och undrat varför jag hette torben och att det ändå inte betydde något vad jag hette // helt vilse och det riktningslösa skulle vara så uppenbart // att man gick på nålar att man inte var herre i eget hus // och som man kan få lust att slicka på ett spädbarn för att det är så fullkomligt litet // all den kärlek man har, åh dear jag har mist förståndet // om ännu en snöflinga träffar mig i nacken och smälter ner längs nacken // så knullar jag fan i mig alla jag ser eller så börjar jag gråta och slutar aldrig mer // har tagit emot ett gratulationskort från en kvinna som hette livia och fyller hundra snart // hon tror jag heter livia och fyllde sjutton i måndags, allt det gratulerar hon mig till // tant cari auguri di buon natale står det på kortet // vilken lycka! ingen har sina facts straight! alla har huvudet uppe i röven! // alla har försökt vara så heta och sen vila låren mot några stenar som hela dagen har legat i skugga // alla har varit så vidunderligt små
Eller Olga Ravns Jeg eder mig selv som lyng (Gyldendal, 2012), hvor selve diktet fremstår som angrepet av krefter som truer med å slite det i stykker:
Hur pratar flickan: I SMÅ HÄFTEN. / Servis och MOGET KORN. / Hallå, DITT ANSIKTE I FLYGGRÖNNEN. / Så ofta önskar degen, / degen i bunken i det halvmörka köket, / så ofta önskar degen att den var GRÖN KRISTALL. / Min sömnlöshet arbetar pop och djärvhet och nerläggning. / Jag är en sjö för ångesten. I ångestens doppande. / Jag är PAINTED LACE. / Doppa mig i rena idéer, doppa mig lite med vita tussar av dis. / ATTENTATSVOLANG. / Varje gång timmen arbetar lätt, arbetar vattnet eller det / vattenliknande med att doppa sig. / Rött LUTVATTEN, FINGERPÄRLEMOR, HYPOKONDRI-KIWI-GLAS, / TROLLSLÄNDEFOBISKA hjärtskugga. / Jag liknar dig som en liten hund. / Otroligt många MERINO-AUKTORITETER äger mig i rummen. / Jag lossar och stramar, min aldrig är svår att fatta, jag måste rulla. / […]
Bør oversettes. Vi er flere som har hevdet at svensk og dansk poesi ikke skal oversettes til norsk, men leses på originalspråket – ikke bare fordi norske lesere enkelt kan forstå diktene, men også fordi et så lite språkområde som det norske behøver det større litterære fellesskapet som svensk og dansk litteratur tilbyr. Jeg er redd vi har overvurdert de infrastrukturelle betingelsene for et slikt tverrnasjonalt fellesskap. Bare unntaksvis når en skandinavisk poesibok andre lesere i nabolandene enn de helt spesielt interesserte, med mindre de ikke oversettes og distribueres i nabolandet. Nervsystem har fått massiv oppmerksomhet i Sverige. Jeg krysser fingrene for at et norsk forlag tar på seg oppgaven å gjøre noe tilsvarende her til lands. Både Sverige og Danmark har nok gode og interessante poeter til at vi kan få tilsvarende antologier i flere år fremover.
Andersen er forlegger. paalbjelke@gmail.com
