Massakern i Benghazi

Libyska oppositionella sa att «folkmordet» hade inletts. Medierna litade på dem. Men enligt Amnesty var antalet dödade vid denna tid ett par hundra. Många var svarta immigranter som slaktats av rasistiska rebeller i Benghazi.

Ola Tunander
Ola Tunander er Research Professor Emeritus ved Institutt for fredsforskning i Oslo (PRIO).

Truls Lie skriver i Ny Tid nr. 10 en kommentar till Audun Lysbakkens bok och SVs beslut om att sätta in norska militära styrkor i kriget mot Libyen i mars 2011. Truls Lie pekar på de katastrofala konsekvenserna av kriget, men saken är värre än som så. Talet om att Benghazi hotades av en massaker i mars 2011 var en ren lögn. Bakom påståendet stod en välsmord propagandamaskin, som SV och den norska regeringen (och många andra) föll offer för. Här följer en resumé från min bok Libyenkrigets geopolitik (2012): Libyska oppositionella sökte med alla medel förmå FN att ingripa. De sa att om Gaddafis trupper nådde Benghazi med 650 000 invånare, «kommer det att bli ett riktigt blodbad, en massaker som den vi såg i Rwanda». Senator John McCain sa: «Gaddafi stod vid portarna till Benghazi. Han sa att han skulle gå från hus till hus och döda samtliga. Benghazi har 700 000 invånare.» Dennis Ross från det Nationella säkerhetsrådet sa i Vita huset: «Upp till 100 000 människor kunde komma att massakreras och alla skulle lägga skulden på oss.» President Obama sa strax efter NATOs ingripande att om vi väntade en dag till kunde Benghazi drabbas av en massaker som skulle ha «fläckat ned världens samvete». Vi skulle fått ett nytt «Rwanda», sades det. Detta var den bild som hade skapats före FN-resolutionen, men vilken var grunden för detta påstående? Libyska oppositionella sa att «folkmordet» hade inletts. Medierna litade på dem. Men enligt Amnesty var antalet dödade vid denna tid ett par hundra. Många var svarta immigranter som slaktats av rasistiska rebeller i Benghazi. Andra hade dödats när rebellerna tog över militärbasen i Benghazi. I Egypten hade 840 civila dödats, men ingen övervägde en militär intervention där. USAs FN-ambassadör Susan Rice sa att det fanns starka ekon av folkmordet 1994 i Rwanda, då Muammar Gaddafi hade sagt att hans styrkor skulle döda rebellanhängare i Benghazi som «råttor». Gaddafi hade sagt i sitt tal att libyerna skulle jaga «råttorna» i Benghazi, men han sa också att han med «råttor» avsåg de utländska agenterna och de beväpnade «al-Qaida»-rebellerna. Han sa att ungdomarna, de civila demonstranterna, inte var ansvariga. De plundrade polisstationer och kaserner, men de bör gå fria, sa han. De som lämnade in sina vapen skulle få amnesti. De andra skulle få fri lejd till Egypten. Om man hänvisar till Gaddafis tal, skulle detta inte tyda på en kommande massaker. Naturligtvis vet vi inte vad som hade hänt om regeringsstyrkorna hade drabbat samman med rebellstyrkorna i Benghazi, men vi vet att regeringsstyrkorna som gick mot Benghazi var små (14 tanks, två lastbilar för raketavskjutning och 20 bepansrade fordon). De hade aldrig kunnat ta Benghazi, men de hade kunnat stoppa rebellernas väg västerut mot oljestäderna Ras Lanuf och Brega. Vi vet också vad som hände när regeringsstyrkorna gick in i Misrata vid samma tid (Libyens tredje största stad med 300 000 invånare): ett par hundra människor dödades i striderna mellan libyska arméstyrkor och rebellerna. Alan Kuperman skriver:

Myten om en kommande massaker i Benghazi med upp till 100 000 döda, om inte FN gjorde något, konstruerades av den libyska oppositionen tillsammans med vissa amerikaner och britter

«Under nästan två månader av krig har bara 257 människor – inklusive stridande – dött där. Av de 949 sårade är endast 22 – mindre än tre procent – kvinnor. Om Gaddafi urskillningslöst hade inriktat sig på [skjutit mot] civila, så skulle kvinnor utgöra ungefär hälften av de skadade. [Dessa siffror kommer från det lokala sjukhuset och från Human Rights Watch].» Kuperman skriver vidare i International Security (2013) att 5.–15. mars återtog regeringsstyrkorna Zawiya, Ajdabiya, Brega, Ras Lanuf, Bani Walid och till dels Misrata. Ingenstans utfördes några massakrer, och det finns inget skäl att tro att Gaddafi skulle ha massakrerat civila i Benghazi om han inte gjorde det i Misrata. Myten om en kommande massaker i Benghazi med upp till 100 000 döda, om inte FN gjorde något, konstruerades av den libyska oppositionen tillsammans med vissa amerikaner och britter inför omröstningen i FN den 17. mars för att driva igenom en militär intervention. Allt var förberett månader i förväg. Det hade inget med den «arabiska våren» att göra, men den norska regeringen trodde på det. De enda libyer med krigserfarenhet var de som hade stridit med al-Qaeda i Irak från 2003. De blev nu Norges allierade. De leddes av flera hundra specialstyrkor från Qatar, som började anlände i Benghazi redan i mars 2011. Chefen för det brittiska försvaret reste fram och tillbaka till Qatar. Efter segern i Tripoli hissades Qatars flagga över Gaddafis regeringsbyggnad. Efter att NATO hade bombat Sirte sönder och samman gick rebellernas markstyrkor in med samma flaggor som IS har i Syrien och Irak idag. Vi lyckades ersätta den auktoritära Gaddafi-regimen, som hade stött det svarta Afrika och byggt upp något av en välfärdsstat i Libyen, med rasistiska ledare och med dagens islamistiskt kaos. Priset var tiotusentals döda, och SVs ledning känner inte ens ånger för det man har gjort. Med SVs historia är det inte märkligt att partiet faller ihop som ett korthus.


Ola Tunander er forskningsprofessor ved Institutt for fredsforskning (PRIO)

ola@prio.no

---
DEL