Kommentar: Särbehandlad

Lisa Bjurwald: Terroristen i Oslo tingrett har fått en positiv särbehandling han inte förtjänar.

Ny Tid
Ny Tids arkiv av artikler, skrevet av diverse skribenter. (Se nederst i artikkelen, evt kontakt oss for skribent).

Lisa Bjurwald er forfatter av Europas skam. Rasister på frammarsch (april 2011, norsk utgave okt. 2011). Teksten er skrevet eksklusivt for Ny Tid. Sverige-bosatte Bjurwald bidrar til denne spalten med blant andre Synnøve Kvamme, Nicole Rafiki, Gro Standnes og Bushra Ishaq.


Klassrummet. Den historiska 22 juli-rättegången är över, och vi som bevakat den har chans att reflektera över det vi sett och hört tills domen faller 24 augusti.

Det har varit märkliga veckor. Skådeplatsen har påmint mer om ett klassrum än en rättssal. I stället för tuffa utfrågningar har vi fått lyssna till föreläsningar om högerextrem ideologi – ibland med gärningsmannen själv i talarstolen. Den åtalades främste inspiratör, Peder «Fjordman» Nøstvold Jensen, tilläts tacka nej till att vittna (vilket han var inbjuden att göra för försvarets räkning, för att visa att den åtalade inte är ensam om sin världsbild. God morgon!).

Hade en ultrakonservativ imam kommit undan så enkelt, om hans ord hade radikaliserat terroristen i en norsk moské?

Känslan av att detta är en rättegång mot en livsfarlig brottsling – inte ett exotiskt och ömtåligt exemplar av någon hittills okänd människoras – har varit påtagligt frånvarande. Terroristen har i rättssalen och i norska medier betraktats med fascination, mild överlägsenhet, till och med roat. Åklagarna har utmålat honom som en datorspelande pojkrumsnörd och har avfärdat hans påståenden om internationella kontakter – trots att dessa är pinsamt underutforskade av polisen.

Den åtalade har erkänt att han dödat 77 människor i kallt blod. Hur kommer det sig att så många fortfarande inte tar honom på allvar? Det är inte ett problem som andra terrorister dras med.

En norsk författare skriver i Dagens Nyheter att han efter att ha följt rättegången och mediebevakningen kring den, saknar en väsentlig bit av terrorist-pusslet. Denna saknad avslöjar mycket i sig. När annars förnuftiga personer inte lyckas pussla ihop helhetsbilden, misstänker jag att det handlar om en äldre generation som inte förstår Internet; dess enande och samtidigt exkluderande kraft, de svindlande möjligheterna, gränslösheten. Allt det som «vanliga» unga människor är väl bekanta med.

Tyvärr tror jag också att gärningsmannens etnicitet gör honom till mer av ett enigma än muslimska extremister. Till och med som gärningsmän åtnjuter vita medelklassmän positiv särbehandling och vi lägger energi på att analysera deras motiv, personlighet, intellekt och ideologi. Också andra terrorister kan beskrivas i lika rådvilla ordalag som denne terroristen, men det görs sällan. Kanske förväntar vi oss innerst inne ingenting annat från «barbarerna»?

Vi journalister är i hög grad skyldiga till bilden av terrorism som ett muslimskt fenomen, en vanföreställning som slagit rot trots att Europa under de senaste decennierna upplevt både röd och svart terrorism.

Dessutom undrar jag om de som förbryllas av den 33-årige mannen inte har missat ytterligare en dimension av Internet, denna mer okänd för gemene man: hur kraven på handling ekat allt högre i den antimuslimska nätsfären under de senaste åren. Är det egentligen så märkligt att en av alla hundratusentals besökare i dessa Internetkretsar faktiskt hörsammade ropen?

Jag tycker inte det. ■

(Dette er et utdrag fra Ny Tids ukemagasin 06.07.2012. Les hele ved å kjøpe Ny Tid i avisforhandlere over hele landet, eller ved å abonnere på Ny Tid –klikk her. Abonnenter får tidligere utgaver tilsendt gratis som PDF.)

---
DEL