«Ja» på valurnan

Jag har förklaringen till varför det blev så många ja-röster i 1905: Det trycktes inga nej-röster, eftersom inga partier längre var emot unionsupplösningen.

Postkort fra 1905
Ny Tid
Ny Tids arkiv av artikler, skrevet av diverse skribenter. (Se nederst i artikkelen, evt kontakt oss for skribent).

Skuggan. Nästan 109 år efter unionsupplösningen kastar den fortfarande sin skugga över förhållandet mellan Sverige och Norge. Hur förklarar man annars norska OS-reportage där man ser en suddig bild av den svenske kungen med Petter Northug bakom sig och en bildtext som säger att det norska stafettlaget kom i skuggan av kung Carl Gustaf?

Jag bevakar inte sport, men så mycket har jag förstått att den svenska kungen inte deltog i någon av OS-grenarna i Sotji. Trots min okunskap blev jag under den förra veckan ombedd av tre av största nyhetsprogrammen i Norge att kommentera det svensk-norska grälet på sportsidorna.

Jag tackade nej till alla tre och hade inte heller tänkt skriva om unionsupplösningen, om inte professorn i socialantropologi, Runar Døving, gick till ett våldsamt angrepp i Morgenbladet på folkomröstningen som anordnades efter att unionen sprack 1905. Ja, han säger rent ut att resultatet var fusk.

– Om jag har rätt, är Norge fortfarande i union med Sverige, skriver Døving.

Orsaken till att han är så skeptiskt är resultatet. Av de 368.208 norska män som hade rösträtt sa alla utom 184 «ja» till att upplösa unionen med Sverige. Det betydde 99,95 procent ja-röster.

– Det är bara Robert Mugabe och Saddam Hussein som får sådana resultat, konstaterar Døving, som ställer en fråga som jag som svensk också funderat en hel del på.

För om det nu var att motståndet var så massivt – varför sprack inte unionen mycket tidigare? Det kan ju omöjligt bara ha varit de 184 som röstade nej som gjorde att den existerade så länge som den gjorde?

Døving hittar ingen förklaring, men anser att det är historikerna som har bevisbördan. I alla de källor han gått igenom finner han mycket få som tvivlar på resultatet och ingen som försöker förklara det. Några, som Andreas Hompland, har emellertid skrivit att talet påminner mer on en nationell berusning än om reell omröstning.

Svaret. Av en slump har jag svaret till Døvings fråga. Inför det förra nationella jubileeet i Norge, 2005, gick jag igenom alla de studier som gjorts av hur utländsk press bevakade unionsupplösningen. Det var inte så ansträngande som det låter. På Universitetsbiblioteket hittade jag bara två avhandlingar, en från 1932 om brittisk press och en från 1971 av Mari-Lise Oftedal om den tyska pressen.

Den radikala tidningen Vorwärts, som både var en lokaltidning i Berlin och socialdemokraternas partitidning, skrev 55 spalter om unionsupplösningen. I en av dem finns också förklaringen till varför det blev så många ja-röster: Det trycktes inga nej-röster, eftersom inga partier längre var emot unionsupplösningen. Ja-sedlarna trycktes i de norska tidningarna.

När de norska väljarna skulle lägga sina röster skedde det i vallokaler med stora fanborgar med norska flaggor och banderoller med texten «Norge är vårt», som man kan se på ett fotografi från Eidskogen som brukar finnas i historieböckerna. «Vallokalerna var festligt smyckade», som det kan heta i bildtexten. I vissa fall stod det också ett stort «Ja» på valurnan.

Propagandan inför valet var massiv både i tidningarna och i kyrkan.

– Falska profeter är alla de som vill förhindra dig i att rösta eller säger att det är mest rätt att rösta nej, skrev Molde Tidene på ledarplats.

De som ville rösta «nej» fick skriva sin egen valsedel. Målet var 100 procent ja-röster i Molde. Resultatet blev 327 ja, en nejröst och en förkastad röstsedel.

– Det var tur för han som röstade nej i Molde att valet är hemligt, skrev Molde Tidene efteråt.

Omröstning. Hade resultatet sett annorlunda ut om det även delats ut «Nej»-röster? Förmodligen, eftersom fler skulle ha röstat nej av misstag, utav ren nervositet.

Är det helt osannolikt att resultatet reflekterade folkviljan? Inte om man studerar en annan folkomröstning där kung Oskar II också stod i centrum. Den genomfördes på den västindiska ön St Barthélemy, som Sverige köpte av Frankrike 1748. Ön var en svensk koloni i 94 år, något längre än vad den svensk-norska unionen varade. 1878 sålde Oscar II ön tillbaka till fransmännen, men först genomførdes det en folkomröstning.

Av de 352 personerna som hade rösträtt ville alla utom en att ön skulle tillhöra Frankrike. Det motsvarar ett resultat på 99,97 procent.

Ny Tid nr 8, 28.februar 2014

Björn Lindahl har dekket Norge for svenske medier siden 1981. Han har tidligere skrevet for Dagens Nyheter og vært korrespondent for TV4. Nå arbeider han bl.a. for Svenska Dagbladet og Göteborgs-Posten. Han bor i Oslo og er spaltist i Ny Tid.


---
DEL