Bestill vårutgaven med varslerbilaget her

Framtidens fredskultur og Abiy Ahmed

KOMMENTAR: I framtiden antas människor och regeringar ha lärt sig tillräckligt mycket för att kunna hantera konflikter utan vapen- och fiendetänkande. Om vi någonsin kommer dit, vet vi inte, men möjligheten finns, och hur det blir, beror på våra val.

Nobels fredspris får stor upp- märksamhet runt om i världen. Namnet Abiy Ahmed har spritts via tusentals nyhetsmedier. Han har överraskande skapat fred mellan Eritrea och Etiopien.
Nobelkommittén: «Vi har beslutat att ge Nobels fredspris för 2019 till Etiopiens premiärminister för hans arbete för fred och internationellt samarbete, och i synnerhet för hans beslutsamma initiativ att lösa gränskonflikten med grannlandet Eritrea.»

Samtidigt är det ständigt nya våldsutbrott både ute och hemma. Turkiets parlament applåderar hösten 2019 sin våldsbejakande president. Kurder utpekas som terrorister, grupptrycket är starkt. Men några står ibland emot.

När USA-kongressen den 14. september 2001 röstade 420-1 för att ge Bush den yngre befogenhet att starta krig runt om i världen, var det kongressledamot Barbara Lee från Oakland som förespråkade en fredligare väg.

Har Abiy Ahmed och Barbara Lee något speciellt gemensamt? Freds- och konfliktdoktorn Abiy har 2018 tagit fasta på en lika gammal som angelägen tanke, samma idé som Barbara Lee återigen 2019 väckt förslag om i USA:s kongress. Det är också samma framåtväg som Johan Galtung tänkt på och som norska fredsaktivister som Susanne Urban, Ingeborg Breines och Grete Belinda Solberg Barton ihärdigt engagerat sig för.

- annonse -

Våra länders öden är tätt sammanfogade. Det var annorlunda när krigsherrar för länge sedan började utveckla sin förstörelseförmåga. I Oslo finns Galtungs PRIO, fredsforskningsinstitutet som kanske nu får ökad anledning att analysera idéer om hur fredens infrastruktur kan stärkas genom inrättandet av nationella fredsdepartement som kan bidra till en fredlig världsordning.

Fredskultur

«Feministisk» kallar den svenska regeringen sin utrikespolitik, epokgörande och framtidsstrategiskt viktigt. Men det är inte samma sak som Abiys och Lees idégrund. Den handlar om att ersätta våldskulturen, med ständig vapenhandel och militärt våld, med något nytt, något medmänskligt. I likhet med FN:s generalförsamling under 1990-talet kallar många detta nya för fredskultur I en sådan framtida kultur antas människor och regeringar ha lärt sig tillräckligt mycket för att kunna hantera konflikter utan vapen- och fiendetänkande. Om vi någonsin kommer dit, vet vi inte, men möjligheten finns, och det beror på våra val hur det blir.

Vad är det som skapar frids- och fredsbejakande processer i små och stora samhällen? Och
vem kan initiera, samordna och utvärdera sådana förändringar?

Abiy Ahmed medlar i grannländerna. Skulle ett motsvarande fredsgenombrott som på Afrikas horn kunna ske i Mellanöstern? Eller i de i Sverige, Brasilien och Chicago omdebatterade områden där kriminella gäng härjar?

Vad är det som skapar frids- och fredsbejakande processer i små och stora samhällen? Och vem kan initiera, samordna och utvärdera sådana förändringar? Abiy och Lee har ett recept som Nobelpriskommittén kanske kommer att intressera sig för under kommande år.

I Abiys och Lees spår finns tänkare som Vijay Mehta i London. How Not to Go to War kallar han sin senaste bok. Han konfererar med Fabian Hamilton, en ledamot i London-parlamentet från Leeds som är nästan som Muferiat Kamil i Addis Abeba, och kan bli likställd med henne om vi får en Labour-ledd regering. Labour-ledaren Corbyn har nämligen lovat att då utse en fredsminister.

Fra Hizbollahs museum I Libanon
Fra Hizbollahs museum I Libanon. Foto: Truls Lie

Muferiat Kamil heter kvinnan som i Etiopien fått den strategiskt viktiga post som fredsminister som Barbara och Susanne vill se på plats också i USA:s, Norges och andra nationalstaters huvudstäder.

Därmed skulle vi ha en kvinnlig minister från stort afrikanskt land och en manlig minister från stort europeiskt land som kan verka tillsammans för att stärka fredens möjligheter. Då har Abiy och Corbyn givit ett historiskt bidrag till försöken att stoppa den sedan länge pågående process som kännetecknas av militarismens ökande förstörelseförmåga.

Svaret på frågan «Var är fredsministrarna?» är just nu detta: Etiopien, och i någon mån Costa Rica. Så då förstår vi kanske vad det skulle betyda om Storbritannien skulle följa efter, liksom Norge, som IKFF, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet i Norge, återkommande föreslår.

Infrastruktur för krig

Sociologen Pitirim Sorokin har skapat ett index för «krigens våldsamhet i ett historiskt perspektiv». Han har vägt in våldets varaktighet, arméernas storlek, antal involverade länder och andelen drabbade människor. Mycket slående resultat: 1400-talets index = 100, 1900-talets början med de båda världskrigen = 3080. Och det nu innevarande århundradet? Tja, vi vet att det kan bli ännu värre. Det är paradoxalt att våldet 100 år efter det meningslösa första världskriget är så dominerande, trots bland annat Förenta Nationernas nu 75-åriga verksamhet, trots en utbildningsnivå i en rad länder som borde kunna ge resultat i fredens riktning, och trots att i princip alla människor föredrar fred framför krig.

Så varför har då fredskulturen ännu inte infunnit sig? Det utreds flitigt, i land efter land, hur militär verksamhet ska utformas och finansieras. En besökare med fredsglasögon från rymden hittar runt hela jordklotet en mäktig och rik infrastruktur för krig.

I toppen på denna ordning finns i nästan varje nationalstat ett resursrikt försvarsdepartement. Projektet Krigskostnader (Costs of War Project) vid Brown-universitetet i USA liksom Vijay Mehta i Dödandets ekonomi (The Economics of Killing) försöker utröna hur mycket pengar som dessa departement och deras myndigheter har till förfogande. Dessa hundratals och tusentals miljardbelopp blir abstrakta. Men tydligt är att det är populärt att investera enorma mängder pengar i förberedelser för och genomförande av krig. Och detta enligt beslut som enligt Herbert Kelman grundas i «kollektiva behov och fruktan hos beslutsfattarna, snarare än rationella överväganden om objektiva nationella intressen».

Ministrar med en framtid i fred för alla som sitt uppdrag kan ingå i ett växande globalt
fredsnätverk som kan utmana och balansera militarismen och våldskulturen.

Hur är det då med alternativet, den struktur, de system, de organisationer, de pengar, som skulle kunna lägga grunden till en global fredskultur som inkluderar alla, fred som en mänsklig förverkligad rättighet? Vi kan kalla det fredens infrastruktur i motsats till krigsinstitutionens infrastruktur.

Fredspristagarens doktorsavhandling har titeln Social Capital and its Role in Traditional Conflict Resolution in Ethiopia. Det finns behov av såväl inomstatlig som mellanstatlig och internationell konfliktlösning och konflikthantering. I och med fredsperspektivets statushöjning i Addis Abeba finns en början till en hoppingivande, spridningsbar process.

 

Costa Rica

Costa Rica är ett mellanamerikanskt land som anses betydligt fridsammare än sina grannländer. Hur kan det komma sig? Beror det på tillfälligheter, personligheter, institutioner, gynnsamma omständigheter eller vad? Costa Rica är välkänt i fredsrörelsekretsar för att landet 1948 avskaffade sin armé. 1997 antogs en lag som påbjuder fredsundervisning i alla skolor. I 2004 inrättades en myndighet för «alternativ konfliktlösning», i 2006 en kommission för våldsförebyggande och främjande av «samhällelig fred». I 2009 ändrade justitiedepartementet namn till justitie- och fredsdepartementet. Det namnbytet avsåg att markera en landsomfattande satsning på lokal konflikthantering. Costa Rica med sina blott fem miljoner invånare framstår som en nationell modell för konstruktiv konflikthantering som världen i övrigt flitigt bör studera. Men så sker inte i någon större utsträckning. Någon regeringsutredning om hur fredens infrastruktur ska byggas och säkerställas för alla, tycks ännu inte ha gjorts någonstans.

Fler fredsdepartement kan stärka hoppet, ministrar med en framtid i fred för alla som sitt uppdrag kan ingå i ett växande globalt fredsnätverk som kan utmana och balansera militarismen och våldskulturen. Vid statsministrars och presidenters sida har hittills sällan funnits plats för starka fredsförespråkare med omsorg om allas välfärd, men desto fler krigs- och försvarsministrar med ofta ensidiga nationella perspektiv. Fredsministrar borde innebära att medmänskliga och holistiska perspektiv blir bättre beaktade.

Krigsretorik eller fredspolitik

Undersökningar som Palmecentret i Stockholm låter göra, visar att en stor majoritet av Sveriges befolkning är emot den fulla anslutning till militäralliansen Nato, som Liberalerna och andra i den svenska riksdagen pläderat för ett antal år. Men nu har detta parti med gott stöd av flera andra fått till en svensk riksdagsmajoritet för tämligen kraftig militär upprustning, nya vapen, fler vapen och fler övningar.

Ingalill Bjartén och Madeleine Göransson, två socialdemokratiska kvinnliga politiker med liknande idéer som IKFF-medlemmarna i Norge, har väckt uppseende med den rättframma boktiteln S-kvinnor frågar: krigsretorik eller fredspolitik? Tankar från Skåne mot vapenskrammel och militärisering. Dessutom har de tillsammans med bland andra förra nedrustningsambassadören Maj Britt Theorin drivit igenom förslag på S-kvinnors kongress nyligen om såväl omställning av militär produktion till civil som inrättande av fredsdepartement. De vill följa Etiopiens och Costa Ricas exempel. De har gott om idéer om hur ett fredsdepartement kan främja långsiktiga nationella och globala fredsfrämjande processer.

Ett tankeskifte behövs som gör att de många miljarderna inte längre satsas på «vapenskrammel» utan för att bygga och stärka fredens infrastrukturer.

Den som närmare vill studera frågan om vad ett fredsdepartement kan göra, kan med lätthet via nätet ta del av lagförslaget Department of Peacebuilding i USA:s kongress, väckt av Barbara Lee senast i januari 2019. Där finns en rad åtgärdsförslag att utgå från för varje politiker, journalist, lärare, förälder eller fredsaktivist som vill tänka till om vad som kan göras för fredens byggande. Everybody’s Business. Nobody’s Job, undertiteln till boken We Need a Department of Peace av William Benzon, är mitt i prick: «Fredsfrågan angår alla. Men ingen har ansvaret» – ingen med makt nog för att få igång den mycket långsiktiga process som kan avskaffa krigen en gång för alla. Med undantag nu i ett större land: Etiopiens nya fredsminister, äntligen på plats, tack vare Abiy Ahmed.

Artikkelen er én av flere i en serie
om fred og forsoning i NY TID
som er støttet av Fritt Ord.

Valentin Sevéus
Sevéus bor i Stockholm och är medlem i en rad fredsgrupper. Han har skrivit bland annat Att söka freden (2015) och Världen behöver fredsministrar (2017).

1 kommentar

Gi et svar

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.

Journalistikk / Gravejournalist Seymour Hersh - et forbildeBlant de beste, troner den amerikanske journalisten Seymour Hersh (83). Han svertes fra både høyre og venstre flanke – men angrer ingenting.
Varsling / Regjeringen styrket ikke varslervernetRegjeringen fulgte ikke opp varslingsutvalgets forslag, verken om eget varslerombud eller egen varslingsnemnd.
Økonomi / Nordisk Socialisme – På vej mod en demokratisk økonomi (av Pelle Dragsted)Dragsted har en række forslag til hvordan lønmodtagere kan få en større del af «samfundskagen» – f.eks. ved at lukke dem ind i virksomhedernes direktionslokaler.
Fns sikkerhetsrÅd / Official Secrets (av Gavin Hood)Katharine Gun lekket informasjon om NSAs forespørsel til den britiske etterretningstjenesten GCHQ om å spionere på medlemmer av FNs sikkerhetsråd i forbindelse med den planlagte invasjonen av Irak.
3 bØger om Økologi / De Gule Veste har ordet, … (av Mads Christoffersen, …)Fra de Gule vester kom nye former for organisering innen produktions-, bolig- og forbrugsfunktioner. Og med «Degrowth», startende det med helt enkle aktioner som beskyttelse af vand, luft og jord. Og hvad med det lokale?
Samfunn / Colapso (av Carlos Taibo)Mye peker på at et definitivt sammenbrudd nærmer seg. For mange mennesker er kollapsen allerede et faktum.
Radikal chic / Postcapitalist Desire: The Final Lectures (av Mark Fisher (red.) introduksjon ved Matt Colquhoun)Skal venstresiden noen gang bli dominerende igjen, må den ifølge Mark Fisher omfavne begjærene som har vokst frem under kapitalismen, ikke bare avfeie dem. Venstresiden bør dyrke teknologi, automatisering, redusert arbeidsdag og populære estetiske uttrykk som mote.
Klima / 70/30 (av Phie Amb)Åbningsfilmen på Copenhagen DOX: de unge påvirkede politikkens klimavalg, men Ida Auken er filmens vigtigste omdrejningspunkt.
Thailand / Fighting for Virtue. Justice and Politics in Thailand (av Duncan McCargo)En magtfuld elite i Thailand – Myanmars naboland – har det seneste årti forsøgt at løse landets politiske problemer med domstolene, hvilket blot har forværret situationen. I en ny bog advarer Duncan McCargo mod «retsliggørelse».
Surrealistisk / The Seven Lives of Alejandro Jodorowsky (av Samlet og kuratert av Bernière og Nicolas Tellop)Jodorowsky er en mann full av kreativt overmot, grenseløs skapertrang og helt uten ønske eller evne til å gå på kompromiss med seg selv.
Journalistikk / «Stinkjournalistikk» mot varslereProfessor Gisle Selnes skriver at Harald Stanghelles kronikk i Aftenposten 23. februar 2020 «ser ut som en støtteerklæring, [men] ligger som en ramme rundt det forterpede angrepet på Assange». Han har rett. Men har Aftenposten alltid hatt dette forholdet til varslere, som for eksempel i tilfellet Edward Snowden?
Om Assange, tortur og straffNils Melzer, FNs spesialrapportør om tortur og annen grusom, umenneskelig eller nedverdigende behandling og straff, sier følgende om Assange:
- Advertisement -

Du vil kanskje også likeRelaterte
Anbefalte