För sex år sedan möttes två libanesiska milisgrupper på teaterscenen, i en pjäs om deras egna liv. Pjäsen gjorde de före detta ärkefienderna till nationella symboler för hur man bygger upp en sönderbombad stad. I oktober 2014 utbröt de hårdaste striderna på flera år i den libanesiska staden Tripoli, tre mil söder om Syriens gräns. Inbördeskriget i grannlandet hade eldat på gamla spänningar mellan stadens två rivaliserande delar, separerade av den fruktade Shari’ Souriyya, Syriengatan.
Några veckor senare förvandlades denna gata till en osynlig frontlinje i en liten samlingslokal, möblerad med vita plaststolar. På själva linjen stod teaterregissören Lucien Bourjeily. På varsin sida om honom satt 16 ungdomar från de två stridande fraktionerna och stämningen var spänd. Deras ansikten tycktes fyllda av misstro när Lucien Bourjeily försökte övertyga dem om att skapa en teaterpjäs under hans ledning, tillsammans med sina fiender på den motsatta stolsraden.
Ungdomarna började prata med varandra, insåg de hur lika de är.
«Första dagen kom båda grupperna med sina vapen, för de var rädda för varandra. De hade aldrig träffat och lärt känna någon från den andra sidan. Jag fick försöka intala dem att de skulle vinna på att spela teater ihop», berättar Lucien Bourjeily.
Några månader tidigare hade han fått ett samtal av den libanesiska fredsorganisationen March. De spånade de på ett gräsrotsprojekt som kunde bidra till att avbryta våldsspiralen i Tripoli. Lucien Bourjeily tyckte det var en utmärkt idé att använda teatern som form.
När de 16 ungdomarna från varsin sida Syriengatan möttes på sina vita plaststolar, hade de inte någonsin sett en teaterpjäs. Vissa hade hoppat av skolan tidigt, andra hade aldrig suttit i en skolbänk. »Om jag kommit in och pratat om scenanalys och Molière och Shakespeare hade de gått ut ur rummet«, sa Lucien Bourjeily i en intervju med den brittiska tidningen the Guardian, inför generalrepetitionen. Därför beslutade han sig för att bygga upp historien tillsammans med de medverkande och utgå från deras personliga berättelser, istället för att ge dem ett färdigt manus.
«Det fyllde två syften. Dels var det en metod för konfliktlösning, eftersom det förde dem samman och tvingade dem att samarbeta. Dels tjänade det som inspiration till pjäsens innehåll, som senare kom att framföras av dem själva.»
De flesta av deltagarna hade tillbringat merparten av sina unga liv med automatvapen på axlarna. Båda grupperingarna har stridit mot varandra i omgångar sedan Libanons inbördeskrig, som varade 1975 till 1990. Från den första repetitionen tog ungdomarna emot dödshot, och personer i deras omgivning kallade dem förrädare.
«Försoning är ett tabubelagt ämne för att de som styr Libanon idag är samma personer som styrde under inbördeskriget. Makthavarna vet att människor fruktar varandra mer än dem och vill inte påminnas om övergreppen de begick. De som ogillar projektet är de med makt, de som agerar mellanhänder, de som vinner på att striderna fortsätter.»
Krigsåren följdes aldrig av några tribunaler eller sanningskommissioner. Bara en enkel uppmaning från landets ledare: Försök glömma vad som har hänt. På det sättet, menar Lucien, blev kriget aldrig avslutat.
Lucien och hans landsmän har inte kunnat glömma. Minnena från skyddsrummen, i vilka Lucien spenderade en betydande del av sina 18 första år, gör att han gärna väljer bort mörka teatersalonger eller scener under marknivå. Han tror att många libaneser undviker teatern av samma anledning:«Eftersom de flesta inte har sett en teaterpjäs tror de att det är något väldigt tråkigt.»
Skådespelare från båda sidorna
I Kärlek och krig på hustaket bestämde sig Lucien Bourjeily för att ta ett steg tillbaka och låta ungdomarna spela sig själva. Han lät scener från den repeterade pjäsen varvas med diskussioner och akter som visade deras resa från aktörer i en blodig konflikt, till skådespelare och medskapare:«Under pjäsens konstruktion berättade en deltagare om hur han förälskade sig i en flicka från den rivaliserande sidan av Tripoli. De bestämde sig för att gifta sig, men protesterna var så starka att konflikten mellan stadsdelarna eskalerade, bara på grund av dem. Den berättelsen kom att lägga grunden för pjäsens huvudintrig», säger Lucien Bourjeily.
Resultatet blev en komedi på Tripolislang, om hur skådespelare från båda sidorna Syriengatan, likt deltagarna själva, försöker få ihop en föreställning om Ali och Aisha, pjäsens Romeo och Julia-par. I Luciens kärleksdilemma har Shakespeares familjer Montague och Capulet ersatts med de muslimska förgreningarna shia och sunni.
Men i teaterlokalerna där föreställningen spelades började barrikaderna snart falla. Plötsligt åt de skådespelande rebellerna tillsammans, skrattade åt samma skämt, gladdes åt och förfärades av varandras berättelser:«Särskilt en av deras historier kommer jag alltid att minnas. En ung man berättade att han inte kunde få vård åt sin sjuka dotter, så han tog i frustration sin kalasjnikov och begav sig mot Syriengatan. Han sköt överallt omkring sig, ville starta en strid, men ingen besvarade hans eld. Då började han avlossa skott mot sitt hemkvarter och hoppades att hans eget folk skulle skjuta tillbaka. Men ingenting hände.»
Mannen berättade om hur han i det ögonblicket förstod att striderna inte uppstod ur milismännens vapen. De styrdes av mäktiga personer som gjort upp planer under bordet, och som kontrollerade kriget med de unga rebellsoldaterna som bränsle. Under repetitionerna insåg han att allt de berättat om hans grannar, på andra sidan Syriengatan, varit lögn. Det dröjde inte länge förrän Alis teaterkollegor kom till samma insikt.
«Så fort ungdomarna började prata med varandra och inleda arbetet med berättelsen, insåg de hur lika de är. För de delar levnadsvillkor, sina dagliga liv, hur de älskar, hur de hatar, motiven bakom sina val i livet. De är nästan som syskon, men från varsin sida av staketet, så de blev väldigt bra vänner», säger Lucien Bourjeily.
I juli och augusti 2015 turnerade Lucien Bourjeily hemlandet runt tillsammans med de nyblivna skådespelarna. I slutsålda salonger satt deras vänner och familjer sida vid sida, och skrattade sig dubbelvikta åt vad en lokal tidning beskrev som »en hysteriskt rolig show»:«Självklart kan man förändra samhället med hjälp av teater, om än i mindre skala. De här personerna skulle fortfarande ha stridit mot varandra idag, och nu säger de att de är ovilliga att gå tillbaka i krig. För dem och deras vänner, föräldrar och släktingar var teatern en ögonöppnare.»
March
När föreställningarna tog slut uppstod nästa dilemma. Hur skulle ungdomarna spendera sin tid utan repetitionerna? Hur skulle de kunna fortsätta att känna sig accepterade utan publikens applåder och hur skulle de försörja sig?
Samtidigt som teaterridåerna drogs ner upphörde striderna i Tripoli. Organisationen March grundare, Lea Baroudi, insåg att de unga männen riskerade att fortsätta sin krigföring i Syrien om de inte fick hjälp att sysselsättas:
«Vi ville att projektet skulle bli hållbart. Vi tänkte ut en ny plattform, av ett slag som inte finns i Tripoli, och som förenar människor kring tankar om försoning genom konst och kultur», sa hon till Al Jazeera då, 2014.
Sagt och gjort. Året därpå öppnade March ett kulturcafé på milisgrupperna gamla frontlinje, där de nyutbildade skådespelarna förutom att servera mat, deltog i kurser i engelska, arabiska, matte, datakunskap, och konflikthantering. Sex av dem försörjde sig snart på heltid genom att arbeta på caféet.
Byggnades fasad, som var plottrad av kulhål från milisgruppernas tidigare strider, målades i gult, grönt, lila och rosa, och med en symbolisk bild av ett handslag. Restaureringen gick hand i hand med ett annat projekt från March: Att låta ungdomarna restaurera Tripolis sönderskjutna frontlinje. Organisationen samlade in pengar för att kunna avlöna omkring 40 personer från båda sidorna om gatan. De utbildades i allt från el-kunskap till grafisk design avlönades för att bygga upp den en gång gloriösa Syriengatan, som de själva varit med att förstöra.
Projektet, teaterpjäsen, caféet och renoveringsarbetet inkluderat, uppmärksammades långt utanför Libanons gränser. Förra året tilldelades Lea Baroudi den brittiska imperieorden av Drottning Elizabeth II för initiativet March. Då visste ännu ingen att Libanons värsta kris stod för dörren.
4.augusti 2020
Den 6. augusti 2020 meddelade March på sociala medier att ungdomarna från Tripoli rest till Beirut för att «städa upp glassplitter, reparera dörrar, stål och elledningar … Vi står med vårt folk i Beirut för att övervinna dessa svåra tider», tillade meddelandet.
Vad hade hänt?
Den 4. augusti 2020 detonerade nästan 3000 ton ammoniumnitrat, ett ämne som bland annat används för att tillverka bomber, av misstag i en förvaringslokal som låg ett stenkast från Beiruts affärs- och kulturdistrikt. Omkring 6000 människor skadades och hundratusentals förlorade sina hem, så långt som en mil från olycksplatsen, enligt vittnesuppgifter.
I de flesta länder hade statliga brandmän, sjukvårdare och röjningsarbetare ryckt ut. Inte i Libanon. Här bestod hjälp- och röjningsarbetet istället av volontärer. Beirutborna förenade sig över etniska och religiösa gränser för att bygga upp sin söndertrasade stad.
Det var inte för inte som ungdomarna från culturcaféet i Tripoli genast riktade in sig på att reparera konstnärskvarteren. Beirut är känd som Mellanösterns nav för konst och kultur. De gamla kvarteren kryllar av konstgallerier, och syriska författare använder staden som en ventil för att föra fram litteratur som förbjudits i hemlandet. Nu låg gallerier, Beiruts historiska museum och stadsteatern, i spillror.
Precis som initiativet från Tripoli en gång visade libaneserna hur barrikader kan raseras genom konst och de enklaste möten, kan det kanske återigen tjäna som modell – för hur man lappar ihop en stad och dess invånares psykiska och fysiska sår.
