När Nietzsches dåre mot slutet av 1800-talet rusade omkring med en tänd lykta mitt på ljusa dan och ropade «Gud är död! Vi har dödat honom!» hade Gud redan varit död en längre tid, men bara dåren (eller Nietzsche) tycktes ha fattat vad det betydde. Vad det betydde för dåren (och Nietzsche) var slutet på vissheten om människans plats i tillvaron och början på ett ändlöst irrande i tomma intet efter något att hålla fast vid.
När dåren såg att människorna runtomkring bara stirrade förundrat på honom och inte fattade någonting dängde han lyktan i marken så den gick i kras och slocknade.
«Jag kommer för tidigt», sa han.
Hannah Arendt. Ungefär trettio år för tidigt närmare bestämt. Med första världskriget 1914 bröt den sociala och moraliska ordningen i Europa sönder och samman och miljoner och åter miljoner människor tvingades stirra tomma intet i vitögat, och den bedrägliga bubblan av yttre visshet och tillförsikt sprack med en knall.
«Dagarna före och efter första världskriget är skilda åt, inte såsom slutet på en gammal och början på en ny epok, utan som dagen före och efter en explosion», skrev Hannah Arendt, som var åtta år när världen exploderade, och tjugosju när nazisterna drog undan marken för hennes fötter och ingenting fanns kvar att hålla fast vid, och bara dryga fyrtio år när hon i sitt huvudverk, Totalitarismens ursprung, försökte sätta ord på vad det var som hade hänt.
Hannah Arendt tillhörde dem som mycket väl förstod vad dåren (och Nietzsche) hade menat. Många andra förstod det också och försökte sätta ord på vad det var de hade förstått. Några av dem var filosofer. Några av filosoferna skulle så småningom kalla sig . . .
Kjære leser.
For å lese videre, opprett ny fri leserkonto med din epost,
eller logg inn om du har gjort det tidligere.(klikk på glemt passord om du ikke har fått det på epost allerede).
Velg evt abonnement (69kr)
