När Nietzsches dåre mot slutet av 1800-talet rusade omkring med en tänd lykta mitt på ljusa dan och ropade «Gud är död! Vi har dödat honom!» hade Gud redan varit död en längre tid, men bara dåren (eller Nietzsche) tycktes ha fattat vad det betydde. Vad det betydde för dåren (och Nietzsche) var slutet på vissheten om människans plats i tillvaron och början på ett ändlöst irrande i tomma intet efter något att hålla fast vid.
När dåren såg att människorna runtomkring bara stirrade förundrat på honom och inte fattade någonting dängde han lyktan i marken så den gick i kras och slocknade.
«Jag kommer för tidigt», sa han.
Hannah Arendt. Ungefär trettio år för tidigt närmare bestämt. Med första världskriget 1914 bröt den sociala och moraliska ordningen i Europa sönder och samman och miljoner och åter miljoner människor tvingades stirra tomma intet i vitögat, och den bedrägliga bubblan av yttre visshet och tillförsikt sprack med en knall.
«Dagarna före och efter första världskriget är skilda åt, inte såsom slutet på en gammal och början på en ny epok, utan som dagen före och efter en explosion», skrev Hannah Arendt, som var åtta år när världen exploderade, och tjugosju när nazisterna drog undan marken för hennes fötter och ingenting fanns kvar att hålla fast vid, och bara dryga fyrtio år när hon i sitt huvudverk, Totalitarismens ursprung, försökte sätta ord på vad det var som hade hänt.
Hannah Arendt tillhörde dem som mycket väl förstod vad dåren (och Nietzsche) hade menat. Många andra förstod det också och försökte sätta ord på vad det var de hade förstått. Några av dem var filosofer. Några av filosoferna skulle så småningom kalla sig existentialister. Hannah Arendt skulle inte komma att kalla sig vare sig existentialist eller något annat, men redan som ung student i Tyskland på 1920-talet drogs hon in i magnetfältet kring den filosof som mer än någon annan skulle bana väg för de tankeströmningar i 1900-talets Europa som kom att sammanfattas under namnet existentialism. Hans namn var Martin Heidegger.
Författaren låtit samla runt sitt bord «på existentialisternas kafé» en krets av tänkare – bland annat Husserl, Sartre og de Beauvoir.
Martin Heidegger. Martin Heidegger är den mörkt lysande stjärnan i Sarah Bakewells mästerligt sammanvävda berättelse om existentialisterna; den lilla krets av företrädesvis franska tänkare som i en tid av ännu ett katastrofalt sammanbrott i Europa (fascismen, nazismen, kriget, ockupationen, Auschwitz, etcetera), levde och verkade för att hitta ett nytt fotfäste för människans existens. «Hur kan människan förbli människa i en värld där ingenting visst finns att tro på och ingenting fast finns att hålla sig vid?» var den fråga de ställde sig och som de i en strid ström av filosofiska traktater, romaner, pjäser, essäer och artiklar från mitten av 1930-talet och fremåt sökte svaret på.
Det skilde förvisso en värld mellan Martin Heideggers antimoderna lant- och skogslivsideal och Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs engagerat sociala tillvaro på Paris gator och kaféer. På 1930-talet drogs dessutom Heidegger till nazismen och ställde sig i Hitlerregimens tjänst medan Sartre och Beauvoir i ruinerna av ännu ett europeiskt sammanbrott drogs till den revolutionära marxismen och ställde sig på Sovjetunionens sida i det kalla kriget. I den mån deras filosofier om människans «existens» hade något gemensamt så gick det knappast att härleda ur deras livsval och livsöden.
Edmund Husserl. Ändå fanns förbindelsen där. Det går inte att tänka existentialismen utan att tänka Heidegger (och Edmund Husserl, Heideggers mentor och lärofader, som Sartre träffade 1933), och det hör till Sarah Bakewells mästerskap att hon för en nutida läsare förmår fremmana den närmast kultiska strålglans som mot slutet av 1920-talet emanerade från den mörka stjärnan i Freiburg. Med Heidegger tycktes frågan om människans plats i existensen bli möjlig att ställa igen och på nytt göras meningsfull. Inte genom att fylla tomrummet efter Gud med ytterligare ett «högre» (metafysiskt) svar, utan genom att med själva existensen som utgångspunkt (varför finns något i stället för inget) göra det som Heidegger kallade varat (Sein) till frågans kärna. I förmågan att ge akt på varat och lära sig tänka över det och förundras över det och vara aktivt närvarande i det (Dasein), hade människan en möjlighet att upptäcka sitt autentiska jag och genom sitt autentiska handlande komma i förbindelse med varat och finna sin plats i det.
Längre än så tänker jag inte gå i att försöka återge vad det var i Heideggers nydanande språk- och tankevärld som uppfattades som så omtumlande, bara konstatera att den satte djupa spår också i mellankrigstidens Paris. Heideggers filosofiska huvudverk från 1927 bar titeln «Vara och tid», Sein und Zeit. Sartres filosofiska huvudverk från 1943 fick titeln «Varat och intet», L’Être et le néant. Vad varat än kunde vara och vad det än kunde betyda så var det ett begrepp som öppnade för ett nytt sätt att tänka om människans plats i tillvaron, ett tänkande som syftade till ingenting mindre än att i tomrummet efter Nietzsches döde Gud, i en värld utan yttre visshet och mening, ja också i en värld som kunde te sig absurd, ge människan någonting att knyta an till och hålla fast vid.
Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Detta är också vad som ytterst förenade den krets av tänkare som Sarah Bakewell låtit samla runt sitt bord «på existentialisternas kafé» (bokens engelska titel), från Husserl och Heidegger till Sartre, de Beauvoir och Camus; ambitionen att gjuta existentiellt mod i människan, att ge henne styrka att möta tomma intet utan att förskräckas, att med filosofinnes och tänkandets hjälp göra «de stora frågorna» konkreta och meningsfulla igen.
Vad som också förenade dem var övertygelsen om att det låg i individens, jagets, det mänskliga subjektets egen makt att göra just det.
Genom att «fenomenologiskt» lära sig ge akt på varat och förundras över det.
Genom att lära sig att tänka och handla «autentiskt» och därigenom ta ansvar för den särpräglat mänskliga friheten att i varje ögonblick tvingas välja mellan att göra en sak och en annan. Frihetens och varats oändliga tyngd och olidliga lätthet, hade kunnat vara titeln på existentialismens bibel – om det hade funnits någon.
Heidegger är den mörkt lysande stjärnan i Sarah Bakewells mästerligt sammanvävda berättelse om existentialisterna.
Men någon sådan kunde naturligtvis inte finnas eftersom lika mycket skilde existentialisterna åt som förenade dem. I en krets av starka personligheter där var och en på sitt sätt ville göra frågan om existensen till en fråga om individuellt tänkande och handlande, var det bara en tidsfråga innan såväl tänkandet som handlandet skulle gå skilda vägar. Heidegger svek sin mentor och vän Husserl (som hade judisk bakgrund) både filosofiskt och mänskligt. Den nära vänskapen mellan Sartre-Beauvoir och Camus förvandlades till fiendskap. Det moraliska och sociala sammanbrott i Europa som var den dramatiska bakgrunden till deras filosofiska projekt kom att påverka deras liv på vitt skilda sätt och ge en omisskännligt personlig färg och form åt deras «existentialismer».
Existentialism i vår tid. Hos fremför allt Sartre, de Beauvoir och Camus kom de också att ta sig bestående litterära uttryck (två Nobelpris). Existentialisterna hade ett poetiskt förhållningssätt till världen och Sarah Bakewell visar en enastående förmåga att väva samman filosofi med poesi, livsmening med livsöde, vilket till sist är vad som gör hennes bok så obrutet stimulerande att läsa, också i Joachim Retzlaffs lyhörda översättning. Vad vi här får möta är inte bara en krets av tänkare som i 1900-talets irrande Europa sökte ett fotfäste för människans existens, utan också en krets av djupt särpräglade personligheter som själva irrade omkring i detta Europa och från och till gick vilse i det, både filosofiskt och politiskt.
Därmed är detta en berättelse också för vår irrande tid. Existentialisterna må ha gjort sitt (den «autentiska» individen visade sig vara ett förrädiskt fotfäste), men den stora fråga de försökte gjuta liv i tränger sig på igen: Hur kan vi leva vid existensens rand och stirra tomheten i vitögat utan att förlora vår mänsklighet?
En bok som med sådan briljans förmår väcka den frågan till liv igen är värd sin plats i både litteraturhyllan och filosofihyllan.
Bokanmeldelsen ble publisert 18.10.2017 i svenske Expressen.
(Trykket med Rosenbergs tillatelse.)
