En beretning for vår villfarne tid

Existentialisterna stirrade tomheten i vitögat – och försökte ändå bevara sin mänsklighet. Göran Rosenberg läser en briljant berättelse om ett gäng filosofer som förblir aktuella än i dag.

Existentialisterna. En historia om frihet, varat och aprikoscocktails

Sarah Bakewell

Albert Bonniers

Sverige

När Nietzsches dåre mot slutet av 1800-talet rusade omkring med en tänd lykta mitt på ljusa dan och ropade «Gud är död! Vi har dödat honom!» hade Gud redan varit död en längre tid, men bara dåren (eller Nietzsche) tycktes ha fattat vad det betydde. Vad det betydde för dåren (och Nietzsche) var slutet på vissheten om människans plats i tillvaron och början på ett ändlöst irrande i tomma intet efter något att hålla fast vid.

När dåren såg att människorna runtomkring bara stirrade förundrat på honom och inte fattade någonting dängde han lyktan i marken så den gick i kras och slocknade.

«Jag kommer för tidigt», sa han.

Hannah Arendt. Ungefär trettio år för tidigt närmare bestämt. Med första världskriget 1914 bröt den sociala och moraliska ordningen i Europa sönder och samman och miljoner och åter miljoner människor tvingades stirra tomma intet i vitögat, och den bedrägliga bubblan av yttre visshet och tillförsikt sprack med en knall.

«Dagarna före och efter första världskriget är skilda åt, inte såsom slutet på en gammal och början på en ny epok, utan som dagen före och efter en explosion», skrev Hannah Arendt, som var åtta år när världen exploderade, och tjugosju när nazisterna drog undan marken för hennes fötter och ingenting fanns kvar att hålla fast vid, och bara dryga fyrtio år när hon i sitt huvudverk, Totalitarismens ursprung, försökte sätta ord på vad det var som hade hänt.

Hannah Arendt tillhörde dem som mycket väl förstod vad dåren (och Nietzsche) hade menat. Många andra förstod det också och försökte sätta ord på vad det var de hade förstått. Några av dem var filosofer. Några av filosoferna skulle så småningom kalla sig existentialister. Hannah Arendt skulle inte komma att kalla sig vare sig existentialist eller något annat, men redan som ung student i Tyskland på 1920-talet drogs hon in i magnetfältet kring den filosof som mer än någon annan skulle bana väg för de tankeströmningar i 1900-talets Europa som kom att sammanfattas under namnet existentialism. Hans namn var Martin Heidegger.

Författaren låtit samla runt sitt bord «på existentialisternas kafé» en krets av tänkare – bland annat Husserl, Sartre og de Beauvoir.

Martin Heidegger. Martin Heidegger är den mörkt lysande stjärnan i Sarah Bakewells mästerligt sammanvävda berättelse om existentialisterna; den lilla krets av företrädesvis franska tänkare som i en tid av ännu ett katastrofalt sammanbrott i Europa (fascismen, nazismen, kriget, ockupationen, Auschwitz, etcetera), levde och verkade för att hitta ett nytt fotfäste för människans existens. «Hur kan människan förbli människa i en värld där ingenting visst finns att tro på och ingenting fast finns att hålla sig vid?» var den fråga de ställde sig och som de i en strid ström av filosofiska traktater, romaner, pjäser, essäer och artiklar från mitten av 1930-talet och fremåt sökte svaret på.

Det skilde förvisso en värld mellan Martin Heideggers antimoderna lant- och skogslivsideal och Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs engagerat sociala tillvaro på Paris gator och kaféer. På 1930-talet drogs dessutom Heidegger till nazismen och ställde sig i Hitlerregimens tjänst medan Sartre och Beauvoir i ruinerna av ännu ett europeiskt sammanbrott drogs till den revolutionära marxismen och ställde sig på Sovjetunionens sida i det kalla kriget. I den mån deras filosofier om människans «existens» hade något gemensamt så gick det knappast att härleda ur deras livsval och livsöden.

Edmund Husserl. Ändå fanns förbindelsen där. Det går inte att tänka existentialismen utan att tänka Heidegger (och Edmund Husserl, Heideggers mentor och lärofader, som Sartre träffade 1933), och det hör till Sarah Bakewells mästerskap att hon för en nutida läsare förmår fremmana den närmast kultiska strålglans som mot slutet av 1920-talet emanerade från den mörka stjärnan i Freiburg. Med Heidegger tycktes frågan om människans plats i existensen bli möjlig att ställa igen och på nytt göras meningsfull. Inte genom att fylla tomrummet efter Gud med ytterligare ett «högre» (metafysiskt) svar, utan genom att med själva existensen som utgångspunkt (varför finns något i stället för inget) göra det som Heidegger kallade varat (Sein) till frågans kärna. I förmågan att ge akt på varat och lära sig tänka över det och förundras över det och vara aktivt närvarande i det (Dasein), hade människan en möjlighet att upptäcka sitt autentiska jag och genom sitt autentiska handlande komma i förbindelse med varat och finna sin plats i det.

Längre än så tänker jag inte gå i att försöka återge vad det var i Heideggers nydanande språk- och tankevärld som uppfattades som så omtumlande, bara konstatera att den satte djupa spår också i mellankrigstidens Paris. Heideggers filosofiska huvudverk från 1927 bar titeln «Vara och tid», Sein und Zeit. Sartres filosofiska huvudverk från 1943 fick titeln «Varat och intet», L’Être et le néant. Vad varat än kunde vara och vad det än kunde betyda så var det ett begrepp som öppnade för ett nytt sätt att tänka om människans plats i tillvaron, ett tänkande som syftade till ingenting mindre än att i tomrummet efter Nietzsches döde Gud, i en värld utan yttre visshet och mening, ja också i en värld som kunde te sig absurd, ge människan någonting att knyta an till och hålla fast vid.

Du har nå lest 3 gratis artikler denne måned. Er du abonnement, logg inn i
toppmenyen eller tegn online abonnement (69kr) for å lese videre.

DEL

Legg igjen et svar

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.