Dette är fascismen

Nej, Ketil Raknes! Du tar fel om Sverigedemokraterna. Identifierar vita eliten i Norge seg mer med stackars sverigedemokrater än med deras måltavlor?

Ny Tid
Ny Tids arkiv av artikler, skrevet av diverse skribenter. (Se nederst i artikkelen, evt kontakt oss for skribent).

KOMMENTAR. Ett rasistiskt parti som jämför invandrare med gräshoppssvärmar har fått en politisk vågmästarroll. Efter katastrofvalet i Sverige kommer nu den norska rapporteringen som en bitter eftersmak. Skriverierna präglas av naivitet och defaitism.

«Det beste man kan gjøre er å behandle Sverigedemokraterna som alle andre partier av den enkle grunn at det er det man gjør i demokratier», skriver högskolelektorn Ketil Raknes i VG 17. september.

Är det så enkelt? Naturligtvis inte. För det första är inte SD ett parti som alla andra, trots att de förtvivlat försöker utge sig för att vara det. Inga andra etablerade svenska partier har företrädare – SD har oräkneliga – som ger utlopp för grov rasism så gott som dagligen:

«Kackerlackor är bättre än svarta, muslimer borde eldas upp.» «Era jävla halvapor, jag vill döda er.» Hatet är starkt och skrämmande.

Hotet. För det andra är det demokratiska systemet långt ifrån perfekt. När det hotas inifrån av antidemokratiska krafter – inte för första gången i världshistorien – har övriga partier ett ansvar att skydda såväl demokratin självt som de medborgare som antidemokraterna riktar udden mot.

Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (Folkpatriet Liberalerna) sammanfattar detta förhållningssätt i en skarp replik (Aftonbladet 19. september) till Dansk Folkeparti, som hävdar att det skulle vara odemokratiskt att utestänga SD:

«Under valrörelsens slutskede stod ledarna för de åtta riksdagspartierna i SVT:s slutdebatt och alla utom SD deklarerade att de stolt står bakom vår medmänskliga flyktingpolitik (…) Varför vore det mer demokratiskt att strunta i vad 87 procent av väljarkåren vill för att gå en högljudd liten minoritet till mötes?»

Visst måste politikerna lyssna till SD-väljarnas oro, fortsätter Wikström, men de kan inte lägga sig platta för SD:s «inhumana politik» – vilket skett i just Danmark.


På spel. Det tycks inte ha gått upp för våra grannländer att det som står på spel är centrala värderingar; ett tolerant samhällsklimat, rätten att skriva vad man vill och se ut hur som helst utan att utsättas för förföljelse.

Kanske identifierar sig den vita presskåren i Norge mer med de stackars utfrysta sverigedemokraterna än med deras måltavlor? Låt mig därför beskriva verkligheten i Sverige för Jimmie Åkessons motståndare – oavsett om den etiketten är självvald eller medfödd:

* Journalister som granskar SD tvingas gå under jorden och leva under hot, tillsammans med familjemedlemmar vars enda brott är att vara släkt med granskarna. Vi har till och med fall där föräldrar till grävjournalister hotas.

* Lokala tidningsredaktioner där reportrarna inte kan gömma sig i storstadsmyllret tvingas ge upp alla ambitioner till granskande journalistik om extremhögern.

* Ensamma mödrar med mörkhåriga barn attackeras, smädas och till och med misshandlas på öppen gata (Expressen, Sveriges Radio).

* Nazister marscherar under kostsamt polisbeskydd för att det är deras «demokratiska rätt» – trots att nazisterna säger sig vilja krossa demokratin.

* Kristna motdemonstranter som sjungit psalmer (!) som antirasistisk protest dras inför rätta.

* En romsk tvåbarnspappa mördas i en misstänkt mordbrand mot ett tältläger och polisen ser mellan fingrarna. Attacker mot lägret har planerats på ett offentligt nätforum (Aftonbladet).

Detta är vår verklighet hösten 2014. Detta är fascismen.

Sverige är en av få bastioner i Europa som fortfarande försöker hålla dess moderna inkarnation stången.

Norge borde hylla oss – inte be oss att sälla oss till de länder som av pragmatiska skäl gett upp kampen.

Lisa Bjurwald er prisbelønt svensk journalist og forfatter. «Europas skam. Rasister på frammarsj» utkom våren 2011, på norsk høsten 2011. Seneste bok: «Skrivbordskrigerna» (2013). Bjurwald har skrevet eksklusivt for Ny Tid siden juli 2012.

Denne kommentaren ble trykket i ukeavisa Ny Tid 26. september 2014.

---

DEL