Konsthistorikern Mikkel Bolts nya bok, Dialog med de döda, är en medryckande studie om det konstnärliga avantgardets efterliv i vår tid. Surrealisterna, eller mer bestämt en ung Guy Debords tillkännagivande av surrealismens död, tar oss mot vår tids konstnärliga strider genom sextiotalets aktionskonst.
Bolt är intresserad av det moderna konstverket som handling. Han deklarerar: «vi kan formulera det som att avantgarden var del av den revolutionära traditionen. Det är därför modernismen inte var en stil utan ett program.» Men program för vad? Bolt säger med den brittiske konsthistorikern T. J. Clark att avantgardets program ofta gällde ‘den vilda socialismen’ – den socialism som var kritisk till Sovjetunionen men också stod utanför socialdemokratin. Frågan är vad som händer med detta program när rörelserna som försvarade det har försvunnit. Kan avantgardet fortfarande framställa en annan värld? Eller vittnar de idag främst om förlorade möjligheter? Bolt svarar enligt min mening på dessa frågor genom att blottlägga ett historiskt skifte. Kampen om en annan värld har transformerats till en strid för det bestående med ett mänskligt ansikte.
Surrealisterna
Om surrealisterna och situationisterna ville överskrida konsten och ifrågasatte dess förmåga att representera verkligheten, handlar de samtida konflikterna inom konstvärlden ofta om vad som dominerar den. Det är som om vi gått ifrån en kritik av representationen – som surrealismen ärvde från impressionismen och skänkte vidare till situationismen – till en realistisk vilja att representera världens myller och mångfald. Om konstnärerna som formades av första och andra världskriget utmanade själva verklighetsprincipen, verkar många av de konstnärliga strider Bolt beskriver handla om att det bestående representeras på rätt sätt. Bolt beskriver hur en av de första surrealisterna, poeten Pierre Naville, övergav diktandet. Han skrev att litteratur «utgör en förstärkning av den borgerliga kulturen». Men istället för att skapa en ny typ av poesi argumenterade han för att kulturen var del av ett ‘skådespel’ som domesticerade surrealismens samhällskritik. Naville, som Bolt uppenbart sympatiserar med, övergav poesin för politiken medan hans vänner bland surrealisterna försökte övervinna dess separation från livet. Surrealismen var inte konst utan «ett tillstånd av raseri». Men detta raseri måste utmana världen som sådan.
Något liknande surrealismens raseri genomsyrar många av de samtida konstnärer Bolt behandlar. Men få av dem verkar villiga att kritisera konsten till den grad som Naville, Antonin Artaud och senare Debord gjorde. Den politiska samtidskonsten som Bolt undersöker framställer sällan en annan värld. Den uttrycker snarare ett krav på rättvisa här och nu.
Ett bra exempel är fotografen Wolfgang Tillmans protester mot Brexit. Genom att producera plakat som informerade allmänheten om den Europeiska Unions positiva sidor ville Tillmans bekämpa nationalistiska krafter. Men som Bolt krasst konstaterar utmynnade Tillmans kritik av Brexit i en sorts politisk propaganda utan konstnärligt värde och politiskt salt. Bolts historieskrivning blottlägger därför hur det konstnärliga avantgardets aktioner och provokationer domesticerats. 1900-talets ‘vilda socialism’ förblev en dröm. Antingen åt revolutionen sina barn eller så förintades den av reaktionen.
Konsten kan hjälpa oss att se att det är möjligt att leva för något större än politisk framgång och ekonomisk nytta.
Detta skildrar även naiviteten hos de som övergav konsten för politiken. Naville blev en mästerlig uttydare av det moderna arbetslivet och den tyranniska regimen I Sovjetunionen, men besegrades politiskt. Debords sista texter beskriver i paranoid anda hur varje motståndsyttring integrerats i skådespelet. Kanske ligger problemet i att avantgardet var mer ett program än en stil. Programmet måste implementeras av en rörelse och rörelsen måste segra. Men det som är estetiskt tilltalande, och därmed vackert, med alla de poeter och konstnärer som Bolt beskriver är att de kompromisslöst ifrågasatte vår idé om framgång. De visar möjligheten av en estetisk stil som framställer det motbjudande med de som offrar sanningen och skönheten för framgången.
En estetisk omvärdering av nederlaget tycks dessutom både mer radikal och realistisk än Navilles flykt från konsten till politiken eller för den Tillmans reducering av konsten till realpolitik.
Skönhet är inte ett ord som används mycket i denna bok. Men det vackra med avantgardet var dess vägran att identifiera sanning med seger. När det var som bäst var det kontemplativt snarare än aktivistiskt då det lärde oss att se och tänka på ett nytt sätt.
Avantgardets efterverkningar
När Bolt skriver om hur konsthistorikern Clement Greenberg såg aktionskonsten under 1960-talet som teatralisk kitsch gör han en viktig iakttagelse. Idag då uppror blir alltmer vanliga – från den arabiska vågen till gilets jaunes och George Floyd-protesterna – är det uppenbart att konflikter konstituerar den värld som avantgardet uppmanade oss att lämna. Om konsten en gång kunde visa vikten av handling skulle den idag kunna skildra varför vi behöver mer än aktivism. Detta är inte en aristokratisk förhoppning i performance-aktivismens tidsålder.
Politik är skillnaden mellan vänner och fiender och handlar om omedelbara intressen. Men konsten kan ge oss erfarenheter som det politiska perspektivet inte kan representera, genom att ifrågasätta det omedelbaras herravälde över vårt liv och tänkande. Konsten kan hjälpa oss att se att det är möjligt att leva för något större än politisk framgång och ekonomisk nytta. Men bara, som Bolt skildrar i denna rika bok om avantgardets efterverkningar, om konsten blir ett liv – istället för att vara ett program eller en handelsvara.
