13 år i Guantánamo utan några bevis
Ahmed Ahjam blev ifångatagen i Pakistan i 2001, anklagad för att tillhöra Al Qaida. Trots att USA aldrig hittade några bevis, blev han innspärrad på Guantánamo i 13 år.
Publisert: 2019-01-02
Ahmed Ahjam är en av de sex politiska fångarna som kom från Guantánamo till Uruguay i 2014. Det var en överenskommelse mellan presidenterna José Mujica och Barack Obama som gjorde detta möjligt. De har ännu inte funnit sig till rätta här – långt från sina familjer, språk och kultur. De är fortfarande strängt bevakade, och både CIA och Mossad har agenter i Uruguay som kontrollerar vad de gör.
Ahmed Ahjam berättar om sin tid som fånge i Guantánamo. Han togs till fånga i Pakistan, anklagad för att tillhöra al-Qaida, och fick tillbringa 13 år i fängelset – trots att USA aldrig hittade några bevis mot honom.
Jag frågar honom hur det känns att USA tog honom till fånga och släppte honom efter 13 år utan den minsta kompensation, utan ens säga ursäkta: Vi tog dig som var oskyldig. Nu är du fri.
Såldes till USA
Ahmed – född i Aleppo i Syrien – hade åkt till Pakistan för att gå i en religiös skola och läsa teologi för en berömd imam. Men han såldes till de amerikanska styrkorna för femtusen dollar. Det var pakistanska gränspoliser som sålde alla män med arabiska utseende, hävdar han.
«Tjänstemän från CIA erbjöd oss att bli fria om visamarbetade med dom […] Vi skulle få
hus, bil och lön.»
De blev förhörda och torterades, förhörsledarna ville veta om de var medlemmar av al-Qaida, och om de hade träffat Osama bin Laden. De fördes vidare till Kandahar i Afghanistan och därifrån till Guantánamo.
Där torterades Ahmed och hans medfångar nästan varje dag under fem år. Inga bevis hittades, amerikanska advokater försvarade dem pro bono, de fick inte kontakta familjerna.
Ahmed och fem andra fångar fick komma till Uruguay, långt från familjen, språk och kultur. En av dem, Jihad Diyab, född i Syrien, har flytt från landet med ett falskt pass och försökte ta sig in Turkiet för att möta sin familj, sin hustru och sina barn, som bor som flyktingar på gränsen mellan Turkiet och Syrien.
Blev tvångsmatad
Religion var deras enda trygghet i Guantánamo. Ahmed ber fem gånger om dagen. Han berättar att för honom är religionen ceremonierna, ritualerna, fastan, måltiderna. I Guantánamo fick de äta soldaternas mat, opersonlig, lagad någon annanstans, inplastad, anonym. De hungerstrejkade ofta, krävde arabisk mat och kött från djur som var slaktat efter halalmetoden, men de vägrades detta och blev tvångsmatade.
Ahmed berättar att självklart visste han om Assads fängelser, redan under Assads far fängslades många intellektuella och dissidenter. Alla som inte tyckte om hans sätt att regera på, stämplades som farliga, Syrien har en av världens största säkerhetspoliser med hundratusentals medlemmar.
«Det fanns massor med angivare och folk som anmälde sina grannar. Ett bra sätt att göra sig av med en fiende eller en affärsrival på,» skriver Ahmed till mig.
«Jag gjorde lumpen i Damaskus och bodde där i två år. Jag blev stationerad vid flygplatsen i Damaskus. Det var en rolig tid, och många utländska flygbolag flög dit. Men redan då kände man upproret i luften. Vi brukade gå till olika kaféer och dricka kaffe och te. Precis som då vi var tonåringar i Aleppo.»
Guantánamo-fängelset var fullt av oskyldiga – deras enda brott var att vara på fel plats på fel tid. Där fanns fotografer från Al Jazeera och sjukskötare från Röda halvmånen [Røde Kors], folk som hade kidnappats i Bosnien och Turkiet. Det spelade ingen roll vilket yrke du hade eller om du var där på jobb – de tog dig ändå. Det fanns bosnier som hade tagits till fånga i Sarajevo efter att ha tittat på några hemsidor där al-Qaida presenterade sig själv och sina visioner. Amerikanerna ansåg att det var rekryteringssidor, och alla som tittade på dem, var misstänkta.
Barndomshuset i Aleppo står tomt
En man från Qatar som var journalist för den statliga televisionen, tillbringade 13 år i fängelset. Da han blev frigett, återvände han till Qatar och fick en miljon dollar och ett hus av regeringen.
«Det fanns massor med angivare och folk som anmälde sina grannar. Ett bra sätt att göra sig av med en fiende eller en affärsrival på.»
«Vi andra fick ingenting. USA har sagt att de inte ska betala någon ersättning för oss, trots att vi satt i fängelset utan rättegång och att de inte kunde bevisa att vi var skyldiga till något brott.»
Ahmed hade inte kontakt med sin familj på 13 år. Han var lika rädd för Assads agenter som för CIA.
«Det var fantastiskt att återse dem via Skype. Mina små systrar är gifta, och jag har flera syskonbarn. Min mamma dog under tiden, och min far har gift om sig. Det är många förändringar, de har förlorat allt, kriget har drabbat Aleppo mest, deras affärer är plundrade och deras hus sönderbombade. Det är bara min far och vårt barndomshus som är kvar eftersom det ligger i den delen av Aleppo som är skyddad av Assads soldater. Den delen av staden är inte lika förstörd som de kvarter som blev slagfält mellan rebellerna och regeringens soldater. Jag ringer till dem via Skype varje dag, de har hjälpt mig och lärt mig att laga mat. Nu kan jag laga exakt samma hummus som jag åt som barn och som min mamma gjorde,» berättar Ahmed.
«Jag kunde ingenting om telefoner eller om datorer, i Aleppo lärde jag mig att smida i guld och silver. Damaskus har ända från antiken varit känd för sina metaller och vapen. Ett svärd som hade gjorts av en smed i Syrien, var en statussymbol. Här i Uruguay finns inte sådana traditioner, och ni har knappt några juvelerare. Förresten, varför bär inte kvinnor juveler här? Jag ser knappt någon som har en halsband här, några ringar bara, inga armband, inget guld.»
Nu har Ahmed sadlat om och håller på att bli kock eller konditor: «Jag har lärt mig att göra backlava och det svåraste av allt: knafe från Nablus.»
Kontakt med CIA. Ahmed berättar at tjänstemän från CIA kontaktade fångarna:
«Tjänstemän från CIA erbjöd oss att bli fria om vi bara samarbetade med dem. Om vi åkte till något arabiskt land och gick till moskén och lyssnade på samtal mellan människorna. Om det var någon som planerade något attentat. Om vi samarbetade, skulle vi få ett hus, en bil och en lön. Jag svarade att om jag levde på Guantánamo i tusen år, skulle jag inte villa samarbeta med dem och spionera på mina landsmän. De blev sura, och jag blev slagen. Men det gjorde inget; nu hade jag ett mål: att överleva.»
