Raseri og retningsløshet

En antologi over ung dansk poesi har fått massiv oppmerksomhet i Sverige.

Jonas Rasmussen (red.): Nervsystem – ung dansk poesi. Ellerströms förlag, 2014

Det finnes poesi som først og fremst beveger seg inn i poesien, og det finnes poesi som først og fremst beveger seg ut i verden utenfor poesien. (En poesi utenfor poesien finnes naturlig nok ikke, på samme måte som det ikke finnes en poesi fullstendig løsrevet fra verden utenfor.) Oppdelingen er enøyd og skalaen glidende, men den tvang seg på under lesningen av den svenske antologien Nervsystem, med undertittelen ung dansk poesi.

Alvor. Nervsystem inneholder dikt av 15 danske poeter som bokdebuterte mellom 2003 og 2013, oversatt til svensk. «I min läsning tycker jag mig ha sett en större lekfullhet under första halvan av 00-talet,» skriver redaktør Jonas Rasmussen i forordet, «medan det i början av 10-talet har kommit fler allvarstyngda och politiskt eller socialt ställningstagande diktsamlingar. Detta ligger också i linje med tankarna om ‘generation etik’ [et begrep som ble skapt av Mikkel Frantzen i Information i 2014, myntet på flere av poetene i denne antologien, men avvist av poetene selv] som jag även tycker ha fått bekräftade i samtal med danska poeter, recensenter, förlagsredaktörer och översättare.»
Rasmussens påstand om en politisering av dansk poesi ble langt på vei bekreftet av de svenske anmelderne. «En av få motkrafter är aggressiviteten,» skrev Aase Berg i Dagens Nyheter, «[d]et är den som är danskarnas trick genom hela antologin. Ibland en omedelbar politisk knytnäve, ibland en dovare grundton av vrede.» Noe mer dempet var Hanna Nordenhök i Expressen: «Nervsystem […] sätter fingret på ett estetiskt behov i den samtida poesin – danskt lika gärna som svenskt – av vägran, motstånd, av en poesi såsom gestaltad kritik av, men också rasande vittnesbörd om, en europeisk verklighet präglad av framryckande fascism, djupnande klassklyftor och rasism, populism och anti-feminism.»
Om vi ser bort fra Yahya Hassan, som selvfølgelig er representert, så er det imidlertid vanskelig å få øye på politiske knyttnever eller rasende vitnemål i denne boken. Omlag halvparten av de representerte poetene befinner seg innenfor et konvensjonelt lyrisk paradigme, hvor poeten på kontrollerbar avstand fra fenomenene (i de fleste tilfeller naturen eller relasjonen til den elskede), besynger disse og/eller gjengir mer eller mindre finurlige assosiasjoner som fenomenene gir ham eller henne. Men heller ikke de poetene Berg og Nordenhök trekker frem svarer helt til beskrivelsene.

Retningsløshet. I That Winter the Wolf Came av Juliana Spahr, som jeg skrev om her i avisen forrige måned, er det jegets opplevelse av å ha deltatt i en konfrontasjon/historisk hendelse (blant annet Occupy Oakland) som gir boken retning, og som forbinder diktet og det diktet utsier med verden rundt. I Nervsystem finnes ikke en slik hendelse. De poetene i antologien som har blitt assosiert med den såkalte «generation etik» – Maja Lee Langvad, Theis Ørntoft, Amalie Smith, Julie Sten-Knudsen, Asta Olivia Nordenhof, Olga Ravn og nevnte Hassan – beskriver snarere en opplevelse av retningsløshet og av å befinne seg i en situasjon som nærmest perforerer og oppløser jeget og kroppen. Å lese en «gestaltad kritik» av «en europeisk verklighet», som Hanna Nordenhök gjør, ut av disse diktene, er bare mulig dersom man leser dem inn i en historisk sammenheng diktene selv ikke peker på.
Når dét er sagt, er det stor forskjell på hvordan retningsløsheten og oppløsningen artikuleres, både formalt og semantisk. Amalie Smith benytter i boken I civil (Gyldendal, 2012) et relativt behersket og avklart språk til å sette og flette sammen ulike språkplan, blant annet knyttet til en sykdomshistorie og betraktninger over samlingen som fenomen, i helspenn:

I ett slutet system kommer entropin (energins spridning) bara eskalera. // Att motarbeta spridning, att upprätthålla eller skapa ordning, kräver energi. När energi förbrukas någonstans i ett slutet system sprids motsvarande mängd, eller mer, någon annanstans i systemet. // Kroppen är inte ett slutet system. Den upptar energi och materia från omgivningarna. Kroppen är en maskin som sorterar och ombildar materia och ger den en kropps struktur. // Kroppen består av en överordnad rörelse som samlar, och en rad underordnade rörelser som sprider, avger värme t.ex. Samling kan ske på bekostnad av spridning i ett större system (samhället, biosfären) eller på bekostnad av kroppen själv. En död kropp är i spridning.

Du har nå lest 4 frie artikler denne måned.

Logg inn (krever online abonnement, 69kr) for å lese videre.

DEL

Legg igjen et svar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.